Inte bara obra, mycket skratt också, ajaj…

Kollade minnena på fejjan och idag för 8 år sedan skrev Tina detta.

Haha..ja jag brukar själv stänga av ljudet då vi går och lägger oss. Sen kan det hända att jag, ibland, glömmer att slå igång det. Kan stundom, vara rätt skönt, fast nyfikenheten driver en alltid till att kolla om nån ringt eller smsat, och har nån det så känner man sig piskad att ringa upp.

Så egentligen hade det ingen betydelse. Eller jo, dom gånger man missat ett samtal men får ett sms som förtäljer att det inte var nåt viktigt utan man kan höras senare.


Apropå Tina så ringde hon igår kväll. Jag går runt i sakta mak, då jag pratar i mobilen. Tror, eller vet rätt säkert, att kroppen må ju läka fortare vid rörelse, och det känns nästan bäst, att göra så. Även om jag, från stund till stund, känner mig som en 80 åring som genomgått höftledsoperation, typ.


Där jag står och går hamnar jag i sovrummet, och tycker att himlen ser så fin ut, trots det gråa, men man skönjer nånting blått, därborta också.


Min värld har ju varit rätt liten dom sista dagarna. Har inte varit utanför dörren sedan i torsdags. Det känns surt, jag längtar och jag gruvar för utgång. Har blivit erbjuden att köpa ett par ice bug, av en vän, så jag tänker att jag ska höra om vi kan köra förbi och plocka upp dom idag.

Åke får ratta bilen, jag kommer inte att klara av det. Även fast jag berättade för mamma igår att jag gör mycket med mina fötter. Har alltid varit halvvass och kunnat plocka upp saker från golvet, genom att nypa fast det med tårna. Så jag kan ge Winstone mat, på det sättet. Nyper fast skålen lyfter benet upp till knäet och där når jag den med handen.

Men att ratta en bil på det sättet, haha, nopp, no way, där krävs det nog att ryggen är med också, så…det får jag testa nån gång i framtiden, eller i ett annat liv.

Inför morgondagen och promenad med Winstone så gruvar jag mest för hur i hela friden, jag ska kunna plocka upp hans nummer två 💩 Fast jag kanske ska ta det som det kommer, istället för att måla fan på väggen.

Även om det låter jätte tråkigt med allt, jag kan inte det och nej, och hjälp och hur… så skrattas det en hel del. Och DET, gör ont som f-n. Så skickade Theresé den här bilden via pinterrest, gissa om jag tänkte på Nicco.

Nicco har också testat att ramla utför brotrappen, men hon halkade på ett steg och for ända ner. Jag råkade stå därute då det hände och ja…jag VET, jag agerade inte som jag borde ha gjort. Istället för att ojas och fråga hur det gick så frågade jag vad hon sysslade med. Ojoj, då var man inte värd mycket. Nu skulle jag berätta för Åke om det tillfället och hur bilden symboliserade detta. Och jag skrattade, snyftade, ajaj och skrattade mer. Så Nicco, jag har fått mitt straff, fast jag skrattade i alla fall inte då du ramlade.

Köpte en 10 kronors andel på V75 igår och det gav lite utdelning, liten men in förhållande till utgiften så blev det en bra vinst,

Jag har inga adventsljus i staken, hade jag haft det så hade jag nu lagt ut en bild på den och önskat er alla en fin första advent. Men jag har andra juliga saker, så…ha en fin första advent, mina vänner!