Etikett: ramla

Inte bara obra, mycket skratt också, ajaj…

Av , , Bli först att kommentera 13

Kollade minnena på fejjan och idag för 8 år sedan skrev Tina detta.

Haha..ja jag brukar själv stänga av ljudet då vi går och lägger oss. Sen kan det hända att jag, ibland, glömmer att slå igång det. Kan stundom, vara rätt skönt, fast nyfikenheten driver en alltid till att kolla om nån ringt eller smsat, och har nån det så känner man sig piskad att ringa upp.

Så egentligen hade det ingen betydelse. Eller jo, dom gånger man missat ett samtal men får ett sms som förtäljer att det inte var nåt viktigt utan man kan höras senare.


Apropå Tina så ringde hon igår kväll. Jag går runt i sakta mak, då jag pratar i mobilen. Tror, eller vet rätt säkert, att kroppen må ju läka fortare vid rörelse, och det känns nästan bäst, att göra så. Även om jag, från stund till stund, känner mig som en 80 åring som genomgått höftledsoperation, typ.


Där jag står och går hamnar jag i sovrummet, och tycker att himlen ser så fin ut, trots det gråa, men man skönjer nånting blått, därborta också.


Min värld har ju varit rätt liten dom sista dagarna. Har inte varit utanför dörren sedan i torsdags. Det känns surt, jag längtar och jag gruvar för utgång. Har blivit erbjuden att köpa ett par ice bug, av en vän, så jag tänker att jag ska höra om vi kan köra förbi och plocka upp dom idag.

Åke får ratta bilen, jag kommer inte att klara av det. Även fast jag berättade för mamma igår att jag gör mycket med mina fötter. Har alltid varit halvvass och kunnat plocka upp saker från golvet, genom att nypa fast det med tårna. Så jag kan ge Winstone mat, på det sättet. Nyper fast skålen lyfter benet upp till knäet och där når jag den med handen.

Men att ratta en bil på det sättet, haha, nopp, no way, där krävs det nog att ryggen är med också, så…det får jag testa nån gång i framtiden, eller i ett annat liv.

Inför morgondagen och promenad med Winstone så gruvar jag mest för hur i hela friden, jag ska kunna plocka upp hans nummer två 💩 Fast jag kanske ska ta det som det kommer, istället för att måla fan på väggen.

Även om det låter jätte tråkigt med allt, jag kan inte det och nej, och hjälp och hur… så skrattas det en hel del. Och DET, gör ont som f-n. Så skickade Theresé den här bilden via pinterrest, gissa om jag tänkte på Nicco.

Nicco har också testat att ramla utför brotrappen, men hon halkade på ett steg och for ända ner. Jag råkade stå därute då det hände och ja…jag VET, jag agerade inte som jag borde ha gjort. Istället för att ojas och fråga hur det gick så frågade jag vad hon sysslade med. Ojoj, då var man inte värd mycket. Nu skulle jag berätta för Åke om det tillfället och hur bilden symboliserade detta. Och jag skrattade, snyftade, ajaj och skrattade mer. Så Nicco, jag har fått mitt straff, fast jag skrattade i alla fall inte då du ramlade.

Köpte en 10 kronors andel på V75 igår och det gav lite utdelning, liten men in förhållande till utgiften så blev det en bra vinst,

Jag har inga adventsljus i staken, hade jag haft det så hade jag nu lagt ut en bild på den och önskat er alla en fin första advent. Men jag har andra juliga saker, så…ha en fin första advent, mina vänner!

Noll, zero, cero, 零, нуль

Av , , 6 kommentarer 12

Med facit i hand skulle jag ALDRIG ha klivit upp igår. Men hur stora hade oddsen varit på det… noll, zero, cero, 零, нуль.

Tar sopen i ena handen, kopplet i den andra och sopar mig nerför brotrappen. Längst ner har vi stenplattor och gissa vad som låg under all snö, is förstås. Och is är förrädisk, ibland går det hur bra som helst, och andra gånger, inte. Igår blev det en, inte gång.

Mina fötter for upp i luften, sopen flög iväg, hunden sprang bort till staketet och jag landade med övre ryggen mot nedersta trappstegs kanten. Tror idag, då jag går igenom hur jag kan ha landat att jag förmodligen hade vänster armen ovanför skallen och därför tog det även på sidan.

Jag låg där och ojades och trodde faktiskt att jag inte kunde röra mig. Förbannade mig själv för att jag inte hade mobilen i fickan, för hur skulle jag kunna få Åkes uppmärksamhet. Jag hade inte ens luft att ropa. Jag ser en kille komma gåendes på gång och cykelbanan, och jag ber i huvudet att han inte ska se att jag ligger där. Enbart för att jag tror att Winstone, kanske skulle attackera om han kliver in på gården. Winstone är väldigt vaktig då det gäller mig.


Killen såg mig inte, där Winstone satt i snön var han än mer osynlig Men jag fick i alla fall kraften att ta mig runt och upp, för där kunde jag ju inte ligga. När jag stod upp, var nästa tanke att jaja, jag provar väl gå med hunden, men näää, 2 steg sen fick jag vända om. Fanns inte en chans i humhum att jag skulle fixa det.

Satt och grinade i över en timme, jag fattar inte ens hur eller varför.

Benen skakade, armen, vibrerade, och smärtan på det. Nå, det var nog en kombination av allt som gjorde det. Chocken och sedan luften som tog slut…typ. Och kanske kanske, för att nu skulle min journal utökas med ännu mer onödigheter, jösses, när ska det ta slut.


Fick komma på akuttid på vårdcentralen. Där gjordes en undersökning där han både klämde, tryckte och gick igenom ryggen. Detta gjorde han för att kolla så inget satt löst. Och det gjorde det inte. Så det får jag ju vara glad över. Skulle jag känna av svanskotan idag skulle han skicka upp mig på röntgen av bäckenet, men det trodde jag inte skulle bli aktuellt. Hade jag skadat det så hade det nog känts ännu mer.

Han skrev ut morfin och Alvedon 1g, men ska jag vara krass, så tror jag inte att det hjälpte ett dugg. Eller, så får jag lov att tänka att utan dom, hade det varit ännu värre. Jag har legat på rygg hela natten, inte kunnat röra vänster arm, inte ens kunnat räta till kudden, och nu har jag nackspärr på det. Tack Televerket, verkligen…TACK!!


Träffen på Ullas gick jag av naturliga själ, inte på. Fultomtarnas framfart är nu utom kontroll, ni vet, jag kan inte fota, finns inte en chans att jag tar mig ner på golvnivå. Så det får uppdateras vid senare tillfälle.

Tur i oturen att Åke är hemma. Jag kan inte ens mata hunden. Får inte ner kulorna i skålen, så igår då jag provade släppa dom från stående höjd, så tyckte Åke att jag skulle överlåta matningen till honom. Han ville inte ha dubbelarbete med att nu plocka upp allt som låg på köksgolvet.

Det kom lite snö igår, minsann.

Skulle fota den vackra himlen genom fönstret, vilket jag gjorde nu på morgonen.

Så testade jag att fota från mitten av rummet med 10 förstoring, haha, det funkar det med, fast inte lika bra skärpa.

Nu hoppas jag på en bra dag, för er alla. Min kommer förmodligen att bestå av smärta och snigelgång, men men…det kommer att bli bra.

Hundar kan, dom med :D

Av , , Bli först att kommentera 17

Fick mig ett skratt nu på morgonen då jag ramlade över detta klipp på hundar/vs katter och jag må ju säga att hundar kan, dom med 😀



Kom hem strax efter 8 igår kväll, hann stryka och byta gardiner i 3 fönster, tvätta kläder, dricka kaffe, göra i ordning för Åkes jobbardag idag, plocka fram julstjärna:

47285180_10156766178291585_2290476754394939392_n 47318135_10156766155586585_7222414861764919296_nOch granen ja, den gjorde jag innan jag åkte och jobbade:

47371452_10156766178751585_6850850686867865600_oIdag tänker jag fixa köksregionen, ska även åka på ett möte, och se om jag kan hitta tavellister på Mio. Ska ju pyssla lite i korridoren också, tänk om man kanske kunde måla den klar, hm…

Ja Åke ja, idag är det hans första arbetsdag sedan olyckan med nacken i augusti. Kändes konstigt att Winstone gick upp med mig på morgonen, och i huset finns bara vi två, eller javisst ja, med Jack the hamster är vi tre. Nicco är tillfälligt bortrest, har firat helgen i annan stadsdel, men kommer hem idag.

Nu sitter jag mest och gruvar för att gå ut med hunden i detta regnväder, försöker se om det blåser, för i så fall är det inte ens lönt att ta med ett paraply. Jag hatar att ha huva på skallen, tvitvitvi.

Nå, hunden är ju fortfarande en utehund, så det är väl bara att rappla iväg och se glad ut. Hoppas på en fin måndag för er alla!

47213963_10156766181856585_961282864178003968_n

-Gå försiktigt! Var dom sista orden jag hörde…

Av , , Bli först att kommentera 15

Från plus tio till minus fem, på en dag, eller kanske ett dygn, det är som aprilväder. Fast det ser ju ut att kunna bli soligt idag och då tror jag att vi kommer upp på plus sidan, härligt, trots att det är lite galet också, jag menar, vi är i mitten på februari…februari 1999, var det -33 grader, nån dag där, mitt på hållet. Det kommer jag minsann ihåg, för då skulle Theresé till vårdcentralen, och jag ville helst inte gå ut med Nicco, i den kylan. Hurven!!!

-Gå försiktigt! Var dom sista orden jag hörde då jag stängde dörren efter mitt arbetspass igår. Och jag klarade mig nästan, men bara nästan, ohalkad,ända ut till garaget. Men då hade jag ett litet ärende till soprummet, och ja, det var asfalt utanför dörren. Det är ohalkigt!

Jag öppnar dörren, lampan därinne har en fördröjning så dom första 2 stegen tar jag i kolande mörker. Och där, mina vänner, på golvet, precis där man sätter ner fötterna, är det en osandad halkbana med lite vatten på, så gissa vem som gjorde världens vurpa?

img_4246Här hittade jag den

Sen vet i tusan hur jag klarade av att få en liten bula på vänster sida av knäet, och på den högra sidan, ett blåmärke som är typ, 6cm i diameter…ehh, det måste ha varit en vurpa med tvist. Inte nog med detta. Hur eller kanske varför, måste man ta stöten, med det ben som är ”friskt”, varför inte ta det sämre benet som redan är åt skogen, tänker jag. Och inte blev det bättre i min onda arm…nejdå!

Jag mejlade i alla fall kvartersvärden, igår kväll, för tänk, hemska tanke, om nästa människa som kliver in där, inte faller lika mjukt som jag ändå, kanske gjorde, ojoj, det kan gå illa. Så där ja, då tycker jag nu att jag halkat färdigt för det här året. Jag lyckades ju även med det konststycket i lördags, då vi gick över till Lundalogén.

Glasögonen flög iväg och Winstone var uppe i ansiktet på mig innan jag landat, och undrade förstås vad jag höll på med för rolig lek.

Vet dock inte vad jag ska skylla på, det var då inte halka då, fast något knöligt underlag, så, ja, ett feltramp. Men med mjukare underlag än ett betonggolv 😀

e411103277230c474fbb249cd8548be6Bilden finns på pinterrest.com

Jaja, det kunde ju ha varit värre, faktiskt. Idag ska jag till sjukgymnasten, undrar just vad han kan visa mig för övningar, ner på knä, tar jag mig inte, hahaa…inte med det blåmärket och onda knäet, inte kan jag heller använda det andra benet, som man ska, ja, som sagt, vi får väl se vad han kan hitta på.

Jag fick mig då en överraskning då jag kom hem igår, kaffet var kokat och på bordet stod ett litet konstverk:

16711795_10154973169496585_1991691602288733554_nNicco hade fixat och trixat med marängbotten, tårtbotten, lemoncurd och annat gott, inte alls dumt 😀

Hoppas på en fin dag, för er alla!
16797882_10154973170566585_2629966403065521445_o

Upp och ner, utför och uppåt

Av , , Bli först att kommentera 10

Åkte en hiss och kunde inte annat än småle då jag läste lappen:

Foto2840

Låter som om dom tar för givet att hissen stannar under kontorstid och att alla har en mobil med sig. Ja, det kanske var ett konstigt sätt att börja skriva så där, fortsättningsvis står det hur man gör efter kontorstid, det finns larmknapp i hissen också, och då får man gissa att man kan trycka in den med, om man är utan mobil.

Jag har i dagarna haft tillfälle att åka den roliga hissen på östra station, den som går uppför och utför, som en trappa, och inte uppåt och neråt, som en ”vanlig” hiss. Det jag tänkte var att det kanske skulle sitta uppe en varningsskylt på den, för den åker inte iväg, så där jättemjukt och likadant då den stannar.

Är man inte förberedd så kanske någon stupar, speciellt om det står en person där med en rollator, dessutom, om du åker första gången, uppifrån, och hissen redan är där, så finns det inget som säger att detta är en annorlunda hiss, eller så är det bara jag, som inte kan se någon skillnad, jag blev ju överraskad första gången, men jag har ju ben att stå på, fast frågar ni Nicco så säger hon att enda orsaken till varför jag inte ramlade då, var att det var min lyckodag, som infaller 1 gång på 10 år, typ.

Jag hittade några coola bilder på pinterrest, av riktig gatukonst, det är ju fantastiskt vad vissa kan göra med sina händer och fantasi:

b96bb9f0078c415f99566966d6f4332b 0dcf2a37dceda197211a3873d084b84a edbafa96154b9ac8edc1d74d66d93851

Önskar er alla en fin tisdag!

Jodå, så kan det gå…

 

När jag var uppe hos mamma för några dagar sedan så skulle hon in i tv rummet och hämta en sak, och… precis som om det hade varit jag, så hakar hon fast tån på tröskeln och flyger in i tv rummet med huvudet före. Hon hade enbart tur att flygningen avslutades innan hon träffade av bordet därinne, och hon klarade sig med ett uppskrapat knä.
Hon frågade Nicco om jag berättat flyghistorien för henne men det hade jag inte, då mamma började berätta så avbröt Nicco henne med orden: Meh, det är ju precis som mamma ju! Hon brukar ju ramla överallt, men hon faller aldrig, hon bara vevar med armarna. Hon föll ju inne på Maxi… eller vart det nu var, visst gjorde du?
Njae, det gjorde jag inte men väl, på många andra ställen, och just det tillfället hon nu refererade till var inne på Kicks, ni vet, ett litet snedsteg och man roterar ett kvarts varv och låtsas som om det regnar 🙂 När vi sedan skulle upp och fika hos mamma, så halkade jag och Nicco som gick bredvid hann säga: HEJ DÅ! När jag började få upp fart, men jag klarade mig med ett litet spinn, så resan blev inte så lång som hon trott.
Nicco fick ett paket från Järlåsa igår, innehållandes både det ena och det andra, bland annat en snygg telåda, med olika teer och två marmeladburkar, den skulle ju jag till och med kunna tänka mig att ha härnere. Sedan fick jag två paket också, ett från Sally med avlånga servetter i och i det andra paketet en kniv… brödkniv gissar jag, så den får jag testa idag, och inte att förglömma påshållaren som Theresé gjort, bild kommer sedan. Tack Theresé!
Har vi nu tur och solen lyser vid lunchtid så kanske vi sätter oss ute och grillar en korv, varför inte, behändigt, gott och med solen uppe så får man nog lite värme också, plus friskluft, jodå!
Nu har vi då i alla fall snart, överlevt en vinter till och speciellt problematiskt med halkan har det ju inte heller varit, men det beror ju också på den relativt korta vintern vi fick. Nog kan det komma bakslag nu och någon månad framåt men dom blir aldrig så hemska. Önskar er alla en fin lördag!
 
 
Maria Lundmark Hällsten