Skola för maskotar 🧾đŸ˜Č

SĂ„g en bit av nĂ„t som heter Jorden runt med tĂ„g. Denna gĂ„ng var Tony Robinson i Japan. RĂ€tt sĂ„ intressant land, eller kejsardöme, i Östasien. Japan bestĂ„r av 6852 öar.


DÀr hade dom maskot skola, dÀr man alltsÄ lÀr sig hur man ska vara en maskot. Och sedan kan man dÄ vandra runt pÄ stan och roa mÀnniskor, eller ansöka om jobb pÄ nöjesfÀlt, eller att man Äker runt till olika institutioner.


Vet inte riktigt hur jag ska förhĂ„lla mig till den informationen. Fast man kanske ska tĂ€nka, att sĂ„ lĂ€nge man kan försörja sig pĂ„ det, samtidigt som andra kĂ€nner glĂ€dje att fĂ„ möta en maskot, sĂ„ Ă€r det vĂ€l inget ont i det, heller. Bara knepigt 🧐

Det sas att mÀnniskorna i Japan, bryr sig om andra mÀnniskor och tÀnker ett steg lÀngre- Inne pÄ tÄgstationen hördes fÄgelkvitter. Men nej, det var inte riktiga pippisar, utan ett inspelat ljud. Detta för att blinda mÀnniskor skulle kunna hitta utgÄngen.

Min hjÀrna bromsade och stoppade bandet direkt. NÀmen vad hÀnder om det kommer in riktiga fÄglar dÄ Varför just fÄgelsÄng, man kanske hade kunnat vÀlja ett annat ljud. TÀnk om en blind person, frÄn Japan, kommer hit pÄ besök och Àr inne pÄ till exempel Ica Maxi. DÀrinne vet ni vÀl, att det kan kvittra en hel del, dÄ det kommit in smÄfÄglar som hÄller till under taket. Jösses, den personen som följer det ljudet kan verkligen gÄ vill.

NĂ„ja, oddsen för just det, Ă€r tĂ€mligen liten, men… haha. Jag fĂ„r upplevelsen av att Japan, Ă€r lĂ€ttsamt, glĂ€ttigt, lite smĂ„ barnsligt, fast Ă€ndĂ„ roligt pĂ„ nĂ„t sĂ€tt. Fast efter 15 minuters presentation, sĂ„ har man inte ens skrapat pĂ„ ytan, sĂ„ jag ska inte sĂ€ga nĂ„t mer om det.

Förutom ett stycke, saxat frÄn tidigare inlÀgg, och hÀr handlade det just om Japan, och att Nicco skulle flytta dit.

”Jag upprepade vad jag nyss sagt och betonade, ”du ska lĂ€ra dig kulturen och sprĂ„ket, har du tĂ€nkt bo dĂ€r i flera Ă„r, och det Ă€r inte en shoppingresa du ska ut pĂ„. Att lĂ€ra sig ThailĂ€ndska Ă€r nog inte tvĂ€rgjort.”

Aha, sa hon, dÄ vÀljer jag Japan. Och sedan kom vÀrsta utlÀgget om hur bra det var dÀr. Hon hade hört genom nÄgon som varit dÀr att det fanns dom som klÀdde ut sig till seriefiguren och gick runt pÄ stan.

Jamen HallÄ, sa jag, du ska vÀl inte Äka dit för att bli en seriefigur heller. DÄ skrattade hon och sa att det kanske vore kul. Jaha, men sprÄket dÄ sa jag. Japanska Àr sÀkert inte sÄ mycket lÀttare att lÀra sig Àn ThailÀndska.
Det oroade inte henne ett dugg. Jag kan redan Japanska, sa hon. Ehhh, ok? Ja, sa hon, jag kan sĂ€ga Hej, Skit, Tack och Vi ses.”slutsaxat ✂

Jag och Winstone tog en prommis pĂ„ 3 kilometer innan frukost. Det var aningens smĂ„kallt, om benen. Men jag gissar pĂ„ samma vĂ€der som igĂ„r, och dĂ„ kunde man faktiskt, tro det eller ej, kĂ€nna vĂ€rmen frĂ„n solen, om man stod stilla. Winstone Ă€r, pĂ„ tal om Japan…faktiskt en japansk spets, sĂ„ det sĂ„…

Nu funderar jag pÄ att rulla lite köttbullar, sÄ Àr middagen pÄbörjad. Ha en fin tisdag, allihop!

Maria Lundmark HĂ€llsten