Vi har en äldre kvinna i vårt kvarter. Hon har passerat 85 strecket, har alltid varit i farten, glad och trevlig. Hon har, trots att hennes man gick bort för flera år sedan, aldrig slutat hålla efter eller gömt sig i huset. Har alltid införskaffat hjälp om det varit saker hon själv, inte orkat eller kunnat göra.

Jag vet att hennes hälsa vacklat under en längre tid. Jag har ringt på, i vintras, och gett henne mitt nummer, ifall det är något hon kan tänkas behöva. Men oh nej, inte kan väl jag… började hon. Jo det kan du, det är väl det vi är till för, vi som bor runt omkring, svarade jag.

När nu sommaren slog till som genom ett slag med trollstaven, så såg jag plötsligt hur det ser ut kring hennes hus. Ojoj, häcken är vildvuxen och det ser inte alls ut som det gjort förut. Då jag sa det till Åke, berättade han att hon ALLTID varit mån om att det ska se snyggt ut. Ingenting skulle sticka ut genom staket eller annat.

På morgon rastningen för en liten stund sedan, kommer jag runt hennes hus och ser hur allt vuxit igen. Man ser inte längre brotrappan, eller köksfönstret, det har vuxit igen. Så sorgligt, tänker jag

Fotnot: bilderna är lånade på nätet, klicka på bild för länk.

Hade jag haft kunskapen i att klippa häckar, resurser på plats, och tiden det tar, så hade jag gjort det…på en gång.

Jag vet att hon har barn och bara för att jag skriver det, så lägger jag inget av detta på dom, i alla fall. Ingen vet väl hur deras relation ser ut eller om dom har nån typ av överenskommelse. Tanken jag fick, var dock att hon kanske inte längre ser, vad som skulle ha varit gjort, och därför anlitar hon inte hjälp längre.

Tänk om nån hade orken att dra ihop ett gäng som gick över och gjorde hennes gård i toppskick. Vad underbart det hade varit Och nej, jag ingår gärna i det gänget men har inte energi just nu att påbörja det.

Varför jag ens kom på att nämna detta, handlade om något jag kom att tänka på i helgen som gick. Apropå vad lite vi vet om varandra. Vi bär allihop på ryggsäckar, packade på olika sätt. Vi säger ofta, då vi får höra en del av någons historia…”-ja jag förstår precis!”

Fast det stämmer inte riktigt med verkligheten. Även om jag tror att dom flesta som får höra detta, VET att det är av omtanke man säger så. Men ett bättre sätt att framföra sitt, ”jag förstår”, kan ersättas med, ”-jag kan relatera till det!” Vilket i min värld betyder att man har en liknande erfarenhet, men inte att jag faktiskt VET, eftersom jag inte går runt i dennes skor.

Vi har ju allihop olika sätt att se på saker. Och det är väl väldigt lätt att sörja och visa empati för dom som har ont eller lider på andra sätt. Men, at the end of the day, så går jag hem till mitt, och den som berättat sin historia går hem till sitt. Jag fortsätter leva mitt liv som jag vill ha det fast det är långt ifrån alla som kan göra det.

Nu ska jag inte fördjupa mig mer i detta. Ska slå igång den berömda spisen (gott att göra i 27 graders värme inne i huset), och fixa middag till Åke. Tur vi har pelarfläkt i alla fall…puh!!

Ha en fin måndag, allihop! Själv ska jag nu testa att jobba igen och se om knäet och benet håller. Och hey, kom ihåg…man får faktiskt visst klaga på värmen, myggen, blåsten, icke blåsten, regn och sol. Det kommer lik förbenat aldrig att vara exakt såsom alla vill ha det.