”Konsten är inte någon privat mardröm, inte ens någon privat dröm, den är en gemensam mänsklig förbindelse som spårar det förflutnas och framtidens möjligheter i nuets virvel.”

Så skriver Jeanette Winterson i boken Konst – essäer om extas och skamlöshet från 1995, utgiven på svenska 2014. Dess engelska titel är bättre, Art objects, och när sociala medier påminner mig om vad jag skrivit förr om åren vid denna tid på året verkar det som att jag återkommande refererar till hennes tankar om konst just innan klivet ut i sommaren.

Möjligen är det för att försommaren i så mycket bär likheter med att möta konst: en blick som höjs mot högre horisont, en fot på väg ut i ny terräng att låta forma oss till något annat än våra kända jag. Men mer handlar det nog om att efter ännu en kultursäsong mättad av floskler, egna och andras, behöva återvända till helt avklarnade tankar om konstens väsen – och hittills har jag funnit få som så effektivt som Winterson återställer min tro på att det går att tänka och skriva om konst på ett sätt som försvarar dess totala frihet.

Samtidigt inger hennes ord en liten förtvivlan. Winterson skriver: ”De flesta av oss har delade lojaliteter, de flesta av oss har sålt oss själva. Konstnären är inte delad och hon är inte till salu.” Hon skriver om konsten: ”Vi har aldrig kunnat leva utan den, vi har aldrig kunnat leva med den”. Hur skulle någonsin sådan formuleringar kunna användas som argument i ett beslutsunderlag för en kommunal konstsatsning, eller ett kulturhus där så många nyanser av kultursyn ska tvingas samman.

Ja, jag talar förstås om konsten i det blivande Sara kulturhus – för i fråga om en på riktigt hotad konstnärlig frihet och kulturpolitisk gas-lighting finns väl i vår del av landet just nu knappast något tydligare fall. Vi har där genom våren kunnat följa en process där beslutsfattare annekterat värdeord om konsten som fundament för demokrati, i en process som samtidigt krymper det faktiska utrymmet för konsten och som tvingat konstnärerna upp på barrikaderna blott månader innan invigning.

Jag vet inte vilket som är mest olustigt; det faktum att de båda konsthallarna brutalt stympas vid flytten till kulturhuset, detta samtidigt som en sedan länge önskad utställning- och produktionsyta i Västerbottensteatern för mindre konstaktörer försvinner när teatern tvingas kvar i sina gamla lokaler på grund av platsbrist i kulturhuset – ja, innan teaterbyggnaden sedan säljs för annat bruk. Eller att denna stympning sker samtidigt som de kommunala beslutsfattarna fortsätter hävda konstens betydelse och värde i den Skellefteå-framtid man snickrar upp på höghöjd.

Jo, jag vet; det mest olustiga är att hela kulturhusdebatten – med benägen uppbackning av de gränslöst högtidliga högtidstal som omgärdat kulturen samtidigt som den förblödit under coronapandemin – därmed ställer sig i tjänst för krafter som vill styra konstens uppdrag i en riktning där den inte längre står helt fri. Detta genom att med tal om dess nytta, för medborgarna, för demokratin, slå fast att dess existens är villkorad, detta genom att indirekt förstärka verklighetsbeskrivningen av att konsten alltid behöver slåss för sin existens, att den kan kompromissas bort i samma stund som den inte bidrar, helst på ett mätbart vis, till samhällsnyttan.

De kulturpolitiker och andra kommunala beslutsfattare som talar vackert om konsten som en demokratisk kraft i samhället borde ligga vakna om nätterna vid insikten om vad en sådan konstsyn riskerar att göra med den konst de säger sig vilja hålla så fri. För: ”Ett samhälle som (till och med vid en monumental satsning på ett nytt kulturhus: mitt tillägg) signalerar att kulturen inte är livsnödvändig utan något som man både kan ha och mista bäddar för en ängslighet bland utövarna.” som Lars Strannegård, en annan go-to-tänkare när det gäller konsten, friheten och mätbarheten, skriver i nya boken Kunskap som känns.

Det är önskvärt att en krönika kommer i mål med en uppmaning, en öppning mot en tanke som känns ny att prova, en välformulerad vision – men i frågan om konsten och kulturhuset i norra länsdelen känns just nu alla ord och argument korrupta. En uppsättning högtidstal som varje part i debatten sträcker sig efter för att backa upp sin respektive linje – men där det egentligen räcker med att åse rådande situation för att kunna konstatera att konsten än en gång verkar få ta notan för den fest man sade sig ordna för den.