Plötsligt blidväder, ett nytt ljus på morgonhimlen, gryende hopp om liv – januari är som ingen annan månad den sturska, på gränsen till dumdristiga, optimismens månad. Vi tar små trippande steg i halkan, vet att varje steg lika fullt tar oss framåt, att varje dag är en liten seger.
I kulturvärlden och på kultursidorna är januari mer än någonsin december med sin glättiga julkommers förväntningarnas tid, när kulturlivet på rent blad efter det nyårsvita presenterar sina säsongsprogram. I Umeå har de lokala kulturarrangörerna en efter en under de senaste veckorna avlämnat rapport om vad vi kan vänta oss i vår och vi har kunnat konstatera att mycket lovande kommer att kanta umebornas vägar fram till sommaren, på alla fronter och i alla vrår precis så som bör förväntas i en blivande kulturhuvudstad.
 

Januari är i så mån kulturlivets julafton och kanske hade också beskedet om kulturhusbygget, det som presenterades dagarna innan jul och vars tillkännagivande var upplagt för att i teorin kunna mottas som en fin julklapp, funnit sig bättre tillrätta i en januarivit yra av optimism än i just det där julröda. Nu skymde liksom allt det andra – julshowerna, klapparna och glöggen – sikten något. Glädjeropen uteblev och kanske ska vi se det som ett sundhetstecken, ännu vet vi ju endast väldigt lite om vad kulturhuset ska innehålla och gör kanske klokt i att avvakta med jublet.
Vad mera, utöver allmän julig proppmättnad, som bidrog till att lägga sordin på den förväntade glädjeyran över beskedet om bygge av kulturhus var förstås också den då pågående och vid den tidpunkten ytterst livliga debatten i riksmedierna om det svenska folkbibliotekets förfall, där det privatdrivna biblioteket Dieselverkstaden i Nacka fick symbolisera just detta. Det gick liksom inte att inte låtsas om den skugga denna debatt kastade över beskedet om den flytt av Umeå stadsbibliotek som i samband med kulturhusbeslutet nu blivit en realitet. Debatten kring Stockholmsbiblioteket sammanfattade i detta skede i stället kusligt väl den konflikt som hållits pyrande så länge kulturhus i Umeå diskuterats, nämligen den eviga och ständiga spänningen och dragkampen mellan privat och offentligt, mellan entreprenörer och kulturidealister om man så vill.

När Eric Sjöström, chef för Kulturhuset i Stockholm i november 2009 besökte Umeå för att inför bland annat berörda kommunpolitiker och en och annan lokal fastighetsägare dela med sig av erfarenheter inför Umeås planerade bygge uppmanade han bland annat församlingen att inte vara rädda för att låta kulturlivet samarbeta med kommersiella aktörer i ett framtida Kulturhus. Och visst, idén om att folk drar folk, att ringlande köer framför cafédiskar eller viss kommers kunde få pågå mellan scener och studiecirkelslokaler tål att prövas – så länge det finns kulturpolitisk enighet och tydlighet om vad man vill åstadkomma i ett hus eller med en verksamhet finns ingen anledning att reflexmässigt avfärda det fria kulturlivets samarbete med näringslivet.
En önskan dock inför allt det nya är att stadsbiblioteket, det som våra lokala kulturpolitiker tänker sig ska utgöra motor och kärna i nybygget, kan få förbli fredat från entreprenöriell makeover. För böcker är inte kaffe och marknadstänkandet går inte att tillämpa i ett bibliotek såvida ambitionen om denna plats som en fri och demokratisk arena ska hållas.
Mycket klokt sades om detta i biblioteksdebatten före jul, avfärdades också snabbt som sammetsögd biblioteksnostalgi av nytänkarna. Men just denna nostalgi är av ett slag som bör tas på allvar, för vad vurmen för den gamla tidens folkbibliotek handlar om är mer än naiv tro på boken som det allenarådande verktyget för kunskap och bildning. I lika hög grad handlar den om en längtan åter till platser fria från varumärken. Dit där inga krav ställs på beslut och val, där du får vara mer än en konsument.

I samtalen om den nya tidens bibliotek talas det också mycket om mötesplatser och visst, samtalen och människors möten är viktiga, men erbjuder inte redan i dag all ny teknik tillräckligt med mötesplatser för interaktion? Är det inte snarare rum för stillhet som är de verkliga rariteterna i vår nya urbana verklighet? Här om någonstans har den nya tidens stadsbibliotek en lucka i marknaden att fylla, och i synnerhet i vårt nordliga klimat där gröna parker under merparten av året inte finns till hands för kontemplation och eftertanke i stadsmiljö. Kan vårt nya stadsbibliotek få bli detta rum i ett nytt kulturhus, ett rum för bildning och kunskap, helt fritt från krav på konsumtion och interaktion, ja då får vi ett kulturhus så pampigt som någon kan önska.