Gilbert och Fosse, som snart förstod att de var två av de få västerlänningar som kunnat ta sig in i det annars slutna Gaza, varvade under de elva dygn de stannade sitt arbete på sjukhuset med tät rapportering om blodbadet. Deras vittnesbörd spreds i väst och kom att rasera Israels mediestrategi, den som byggde på förmedlandet av att bara terrorister och Hamasanhängare dödades. I stället kunde Fosse och Gilbert vittna om att offren var civila palestinier, kvinnor och många, många barn.

Läkarnas rapporter var affekterade, starka, politiskt laddade och ledde oundvikligen snart till anklagelser om att de i sitt förmedlande drev propaganda, inte var tillräckligt oberoende. Någon antydde att antalet offer läkarna uppgav misstämde, någon annan fiskade fram tidigare radikala uttalande läkarna gjort om världspolitik. På nyhetskanalen FOX nätsida publicerades en bild av Mads Gilbert med texten ”Hamas Propagandadoktor”.

Nu, ett år senare, kommer den fördjupade bilden när läkarna i den kommande boken Ögonen i Gaza ingående beskriver händelseförloppen under sin vistelse i krigszonen. Skildringarna är känslomässigt fullständigt dränerande att läsa; på Shifasjukhuset fick läkarna bevittna krigets allra grymmaste konsekvenser, ta emot sönderslitna barnkroppar, fyraåringar med krossade ryggar, unga pojkar utan ben, bebisar med trasiga huvuden. I läkarnas egna beskrivningar ges den fulla bilden, hela den fasansfulla, och med den också förståelse för att Mads Gilbert och Erik Fosse, som visserligen tog på sig uppgiften att rapportera, på plats inte främst agerade som journalister utan som människor. Ingen av dem var specialinlästa reportrar utifrån, inte drillade i att avläsa militära eller politiska situationer, inte förprogrammerade till de mediemässiga formuleringarna – de berättade bara helt enkelt vad de såg.

Nyheter i realtid har blivit en viktig del av journalistiken, och vid politisk brännbara händelser eller i katastrofområden gäller ofta att ju fler kanaler som används och ju snabbare de kan förmedla information, desto bättre. Men, vilket exemplet Gilbert och Fosse visar, de snabba och i affekt formulerade rapporterna behöver också kompletteras med fördjupning och analys. Där fyller de allt fler debattböckerna nu en allt viktigare funktion.  

 I dag, ett drygt år efter treveckorskriget ligger Gaza fortfarande i ruiner och befolkningen, framför allt barnen, är svårt traumatiserad.

All dokumentation av krigets fasor är steg i rätt riktning för fredsprocessen och Ögonen i Gaza är som sådan en bok som inte bör förbigås av någon.