Med norrsken i blick och kräsna och kapitalstarka européer i sikte avfyras startskottet för Caught by Umeå på fredag i Köpenhamn. Med en sinnrikt sammansatt blandning av pr, näringsliv, turistindustri och kulturinslag i vid mening ska 2014-turnén i samarbete med bland andra Visit Sweden och Umeå universitet marknadsföra inte bara Umeå utan hela det nordliga rummet och ja – det går inte att säga annat än att det är en ganska rättvisande bild som turnésällskapet förmedlar av vad kulturhuvudstadsprojektet handlar om. Vi har utvecklingstanken och det långsiktiga nätverksbygget, det medskapande i form av tävlingar på plats i de europeiska nedslagsorterna, vi har artister som ger samisk legitimitet – vi har till och med riktig is i följet.

Det är en snögnistrande och stjärnklar version av norrländsk kultur och innovationskraft som visas upp. Är den problematiskt? Nej, sett ur det marknadsföringsperspektiv som dikterar villkoren för det hela är den en dunderhit – Caught by Umeå säljer en vacker och på många vis riktig bild av det norrländska, en godbit för turisten men också en vision om en livsstil.
Att bilden utformats för att trigga samma köpstarka krafter som de vi nu ser ta Sápmi i bruk för sina mineraler, det är ett faktum av den tid vi lever i som vi bara får tugga i oss.
Men när den köpstarka blicken sveper över våra nejder behöver vi minnas att varje berättelse om Umeås kultur som formuleras – oavsett om den skrivs av ett pr-maskineri eller i långsammare och mer vardagsnära kulturella sammanhang – bidrar med sin del till en större självförståelse.
Just nu pågår kring 2014 i olika forum en sund och konstruktiv debatt som projektet behöver, om kulturellt bemäktigande av samer, av den unga fria kulturen – en diskussion som också flätar in sig i de stora ideologiska debatterna från senare år om representation och makt.
Den debatten hotas inte av en pr-turné, men den får en lite tyngre uppgift.
Innan själva konflikterna och sakfrågorna kan diskuteras måste den artificiella bilden av konsensus brytas, den som följer pr-logiken om att erbjuda ett solitt paket åt kunden. Innan samtalen om nyanserna kan beredas plats behöver den glansiga bilden av något sammanhållet norrländskt punkteras.

Enligt den ambition om långsiktig hållbarhet som 2014 handlar om tänker jag att det vore bra att vaccinera varje berättelse om Umeås kultur som nu skrivs, fler och i snabbare takt än någonsin. Det behöver bara handla om att rispa lite, inte blåsa till fullt krig men åtminstone erkänna en tänkbar förekomst av konflikt.
Inför turnéstart för Caught by Umeå kunde det handla om att utse ett andligt skyddshelgon som påminner om att räkna med det queera, det skeva, i varje sammanhang som ter sig helgjutet.
Och i den västerbottniska historien finner vi den självklara beskyddaren; Christina Chatarina Larsdotter, Stor-Stina, sameflickan från Malå som under 1800-talet väckte förundran med sin längd på 2,10 meter.
Hennes Europaresa påbörjades 1837 i Stockholm och efter att ha rekryterats av impressarion Wolfenstein till ett sällskap med naturens freaks, visades hon upp i Danmark, Frankrike, Tyskland, England och väckte förundran var hon kom.
Även Stor-Stina hade ekonomiska skäl för sin Europafärd – ersättningen för hennes medverkan på turnén skulle rädda familjen från svält. Men samtidigt som hennes roll i föreställningarna var att förbli passiv, stor och tyst utmanade hon i själva sin uppenbarelse föreställda bilder av det samiska, av det kvinnliga.
Det finns förstås en mörk baksida i Stor-Stinas livsöde, av rasbiologi och förtryck, men kraften och motståndet intill ska inte förminskas. Väl hemkommen tog denna omtalat intelligenta kvinna också i bruk den reva som det avvikande öppnade – hon köpte sig ett hemman, intog arenor som annars vore stängda.
Det är väl egentligen detta allt kokar ner till i frågor om makt och strukturer, att ta risporna i bruk. Att invända när konsensus förespeglas, att säga emot den som vill skrämma och hämma. Som Stor-Stina, när hon inför resan mot Europa får frågan av en reporter om hon inte är rädd för att växa ännu mer levererar det vidunderliga svaret:
– Åh, jag får väl plats i världen ändå.