Vägarbeten och rullgrus gör färden inåt landet skumpig och lång, men att sakta resa genom landskapets färger har sin tjusning och i Storuman bjuds en vacker final på höstens brandgula crescendo: röda mattan ligger utrullad vid Folkets hus, Riksteatern är på plats för turnépremiär och galaglittret sprakar.
Runa Fransson, mångårig ordförande för Storumans musik- och teaterförening och en ikon bland eldsjälar i länets kulturliv, tar emot i Moliéreinspirerad premiärstass – förhör sig snabbt om huruvida jag behöver något att äta och sveper sedan vidare, kaffe ska kokas, skolungdomar komma på plats.
Det är guldglänsande premiär, men ändå ganska mycket vardag i en kommun där scenkonsten har djupa rötter och starkt fäste. Storumans musik- och teaterförening, en kombinerad riksteater- och musikförening, är en av en rad starka scenkonstkommuner i inlandet som bidrar till Västerbottens höga status som teaterlän och hade förra året 239 medlemmar och gav 34 föreställningar till en 2146-hövdad publik – statistik som sett till ortens storlek på 6000 invånare ställer kommunen bland de främsta i teater-Sverige.

Kring kulturlivet i glesbygd skissas ofta hot, med svårigheter kopplade till generell befolkningsminskning, ett tynande föreningsliv, en åldrande befolkning – men för Norrlandskommunerna kommer en ny tid också med stora möjligheter, genom nya kulturpolitiska modeller och omformulerade uppdrag för statliga institutioner.
I exemplet scenkonst är Riksteaterns nya organisation och inriktning efter de senaste årens stålbad – med fler produktioner i samarbete med andra teatrar, större tyngd på samverkan med civilsamhället och riktning mot att vara mer av en röst i samhällsdebatten – något som faller väl in i befintliga strukturer i teaterföreningarnas arbetsordning i inlandet. I kommuner som Storuman, Vilhelmina, Dorotea finns redan nätverken och självklarheten kring samarbeten, av att inta roller som administratörer av en samhällsröst. Dessutom en nedärvd och instinktiv stridbarhet gentemot centralorganisationen, en ständigt beredskap att förklara länets levnadsvillkor: i teaterfoajén berättar Vilhelminas teaterombud Suzanne Sellin om sitt engagemang i projekt för fler Riksteater-produktioner för små ­scener, vilket nu börjar ge resultat – nu kommer fler föreställningar med ensembler i rik scenografi och kostym, inte bara monologer.
Riksteaterns nya, för inlandet gynnsamma modell, har likheter med den pågående regionaliseringen och hur den kan fungera när det fungerar som bäst – men än befinner vi oss tidigt i berättelsen. Enligt de första rapporterna om regionaliseringsprocessen är de faktiska ekonomiska förändringarna små, ännu är förändringen mest retorisk och handlar om hur kulturpolitiken blivit ett angeläget diskussionsområde.

Men all förändring måste ju någonstans börja i en berättelse och för kulturens fortsatta livskraft i inlandet handlar de viktigaste kapitlen om att förvalta den kulturpedagogiska och kulturekonomiska kunskap som här finns; om hur kulturen självklart måste nyttjas som samlingsplats, om gungor och karuseller, vardag och premiärglitter.
De kulturbärande kvinnorna i inlandskommunerna är starka som urberget, men blir liksom vi alla äldre – ödesfrågan som hänger i luften när framtidens kultur kommer på tal är; vad händer när tanterna inte längre finns kvar?
Ja – svaret finns nog även det i kvinnorna. Den livsstil småkommunerna i norr erbjuder är eftersökt av många urbana unga och det är känt att kvinnors röst ofta styr bostadsort. Och för att ekvationen om unga kvinnor och attraktionskraft ska gå ihop behövs orter som erbjuder både vägar och 3G, skolor och kultur – satsningar som måste vävas fast på en delvis ny berättelse om vad Norrland är och kan vara. Den växer just nu fram i bland annat en ny norrlandslitteratur, i gruvdebatter, i halvträiga regionalpolitiska styrdokument. Det går framåt, stadigt men långsamt.
I väntan på den nya berättelsens kapitel om inlandet får vi förlita oss på tanterna, på de urstarka som både kan ta sig an kulturpolitiker och turnésällskap.
Någon som i premiärstass skakar hand med Riksteatern och med den andra handen ­föser in niondeklassare i ­salongerna.