Ni vet hur det är; av dårar och barn får man sanningen serverad, ofta kylskåpskall – men det omvända gäller också, inför åttaåringar går det inte att tugga luft, de är målsökande projektiler mot luddigheter och inget annat än sanningen duger. 

Därför är det med känslan av att balansera på en tunn knivsegg som jag inför den unga församlingen söker formulera korrekta fakta om både tidningsideologi, demokratiperspektiv och det journalistiska hantverket – trovärdiga för mig själv och åhörarna: Framtiden. 

Frågorna vi punktar upp; varför gör ni tidningar? Varför är bokstäverna så tjocka i rubrikerna? Måste man vara med i tidningen fast man inte vill? leder väg genom hyfsat säker mark, men så gungar det till en smula när vi kommer in på priset på papper (stiger det sakta precis hela tiden, ungefär som när vi växer?) och plötslig ligger den oundvikliga frågan på bordet: hur får tidningen pengar då? 

 

Jag hasplar ur mig något om annonser och prenumeranter medan jag förhandlar med mig själv om huruvida vi ska gå in djupare på hela den sviktande finansieringskonstruktionen i tidningsbranschen – samtidigt vaknar tanken; hur vore det ta dessa unga hjärnor till hjälp? Kanske står jag framför ett gäng med potential att besvara gåtan alla tidningschefer desperat famlar efter. Kanske finns i barnets logik lösningen på kvalitetsjournalistikens gordiska knut?

Värt att prova? Tja med några steg till i desperationens riktning ligger tanken på att använda barnets intelligentiareserv som resurs inte långt borta. En sådan problemlösningsstrategi skulle dessutom placera sig helt i linje med trenden för i dag, där barnets oförstörda inre inte sedan romantiken väl varit så högt skattat. 

 

Det är en tendens som pågått ett tag, där barnet som ideal spritt sig via lite olika fästpunkter – vuxna som vägrar vara vuxna, vuxna som odlar barnets narcissistiska och megalomaniska självuppfattning, vuxna som blir osunt upptagna av sina egna barn, vuxna som gör barn i sin närhet till orakel och gudar. 

I Claes de Faires nya bok, Ministern, har jag i veckan läst hur huvudpersonen som (skör, ensam) pojke blir (den distanserade, självupptagne) faderns lilla kreativa resurs på reklambyrån, förstås på pojkens bekostnad – han slutar som minister i moraliskt förfall, men fadern får uträtta stordåd tack vare pojkens barnasinne.

Det är en träffande modell som gestaltas i boken av den kommersialisering av barnets genialitet som är i full gång – de kreativa konsulter som framträder hos 2000-talets barn när Rosseau kastat sitt tunna flor över samtiden, är i full sysselsättning runtomkring oss. Vi låter oss förtjusas, tröstas, inspireras, barnet har alla svar.

 

Barn säger lite lustiga saker, men är oerhört dynamiska i sina samtal, utbrast således regissören Tomas Alfredsson förtjust i förhandsintervjuer om nya Dramatenpjäsen som hade premiär i går, där barn använts som konstnärlig råvara. Samma förtjusning, kan man gissa, infann sig säkert hos den Kanadensiske forskare vetenskapsnyheterna i radio rapporterade om i veckan, som oväntat fått hjälp av sin tolvårige son med att lösa ett knivigt forskardilemma. Oväntad hjälp kom också från barnhåll när bilderboksillustratören Anna Höglund hamnade i skaparkris, detta berättade hon vid Umeåbesök i veckan – när förlamning slog till var det 5-åriga dottern som fick upplösa den kreativa krampen. De ritade tillsammans och vips var knutarna lösta.

Se där, vi har i barnen en flödande ådra, bara att börja utvinna guld ur. 

Finns det då några moraliska tveksamheter i att nyttja barnreserven – är det cyniskt? Barnarbete?

 

Nej, tänker jag när jag vandrar med studiebesökets åttaåringar mellan redaktion och tryckeri – lite barnarbete går i vissa fall att försvara, vi måste hjälpa varandra. 

Men kanske behövs inga djupintervjuer eller aktiv idédränering, kanske kan vi komma ganska långt genom att se och lära. För när det kommer till beteende ger oss barnen en del av lösningen på tidningskrisen – de är nämligen föredömen när det gäller att navigera efter innehåll snarare än publiceringsform – ett barn som ledigt svingar sig mellan bok, tidning, smart telefon, surfplatta och tv, är knappt medveten om vilket medium som informationen flödar ur. 

Samtidigt understryks – när vi betraktar barnets vilda färd i de olika kanalerna och bara kan hoppas att de ska följa den smarta sunda vägen genom flödena – vikten av att kvalitetsjournalistik finns kvar i tillräcklig mängd och bredd därute.

En politisk snarare än teknisk blick på problemet och en orubblig överenskommelse om att avlönad och betald journalistik är ett fundament i en demokratisk offentlighet, är goda grunder för att attackera den stora utmaningen – att finna den finansieringsform som räddar kvalitetsjournalistiken. Ola Larsmo skrev klokt i DN nyligen om vikten av att på allvar – utan att börja vifta med socialism- och stats-tv-flagg – diskutera sådant som public-service- och stimlösningar, söka bortom ideologiska låsningar. 

Min och Rosseaus översättning: betrakta problemet med barnets oförstörda blick.

 

En av frågorna hänger kvar obesvarad när skolklassen lämnat redaktionen och jag plockar upp den på kvällen när ett barn i lämplig storlek kommer i min väg: Hur ska man få folk att vilja köpa tidningar? Svaret kommer både självklart och överraskande: kanske kunde man skicka med något riktigt bra med tidningen. En bok, så man fick läsa mycket? 

Fördjupning alltså, som framtidsvision – så enkelt att bara ett barn kan komma 

på det.