Hur mycket tål den egentligen, den arma kulturen, hur mycket kan vi pressa in i kulturbegreppet av förväntningar, hopp och drömmar – det är frågan som allt oftare gjort sig påmind när Umeå mobiliserat inför kulturhuvudstadsåret.

Under några års tid har hållbarheten testats under ganska extrema former, begreppet kultur har pumpats upp till en svällande kropp av hejdlöst omfång fullproppad av skilda förhoppningar, hållna tummar, önskningar. Man har undrat; vad händer när kraven och förväntningarna blir för många och för motstridiga. Hur ser det ut när ballongen till sist spricker?

Ja, kanske ungefär som helgens invigningsdagar – tre av de mest besynnerliga och märkvärdiga dagar kultur-Umeå upplevt. Kulturpiñatan fylld med 2014-drömmar slogs sönder under festliga former, allt ramlade ner över oss i osorterade bitar, grälla och glimrande.

Liksom i en enda lång filmisk tagning tog kultur-året för första gången fysisk form – det var fascinerande och oroande, kitschigt och vemodigt, dagar av motstånd och glädje. Umeå blev en arena där vi kunde se hur idéer om kultur ställde upp sig diametralt mot varandra.

Journalister från hela världen togs emot och fick en vandring genom ett kulturhushotell med två bibliotek utan böcker – via sjöfarar- myter och biblioteksinspirerade konferensrum i hotelldelen, vidare till kulturdelens ännu betonglagda ytor.

Det samiska spåret trädde fram i all sin komplexitet. Gripande exempel på konstnärliga gestaltningar av samisk erfarenhet av förtryck och kulturellt fråntagande gavs på många håll både ute på gatorna, på museerna och i teaterform. Samtidigt hade vi en kultur- minister på besök som också sa fina saker om samer, men valde att inte låtsas om sin egen regerings gruvpolitik som tecknar hot mot samebyar blott ett par tiotals mil härifrån.

Vi fick klart för oss än en gång hur märklig kulturens fördelningspolitik ibland kan vara när den står på tå inför andra herrar än sig själv – en vip-gala gick av stapeln för gäster handplockade för sina goda egenskaper i den kulturtillväxtmaskin som ska bli, medan kulturlivets fotfolk under lördagskvällen författade och spred manifest för en annan kultursyn på sociala medier.

Med den högtidliga känslan av att vara med i ett historiskt skede gick vi man ur huse, klädde oss och barnen varmt. Ställde upp oss med blicken mot älven och fick en eldfängd upplevelse som sömlöst vävdes ihop med den Melodifestival fötterna senare tinade upp framför. 2014 som en schlager, Europatankens gyllene tråd någonstans i manifestationen av nationella och kulturella stereotyper. Alla stora ord som stjälptes ut bland renskinnen, isskulpturerna och ljusshowerna – vi ville ju ta med dem hem och göra dem till våra. Ord om kultur som ska förena, väva samman, vi vill ju tro på dem.

Sent på lördagsnatten, efter en mäktig konsert i Studion med Mari Boine som dagen innan i en norrbottenstidning hånats för sitt engagemang i gruvdebatten, tänker jag att kulturen just nu behövs mer än någonsin – men i den goodiebag av kultur som invigningshelgen fyllt hittar jag inga tvärsäkra svar på hur vi smartast ska nyttja den.
Lite trött, lite melankolisk, googlar jag frasen ”Vad ska vi ha kulturen till”, och hamnar, som så ofta när jag söker förankring i vilset läge, hos Bengt Göransson, denna gång i en artikel där han skriver: ”Kultur är inte stundens upplevelse, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen … I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhälls- deltagande och demokrati.”

Passagen lugnar och klargör: Umeå behöver inte fyrverkerier eller tröst, utan kultur som skapar verklig delaktighet – det är färdvägen.

De förhoppningar och drömmar som regnade ner över Umeå i helgen var av märklig och blandad sort + när gästerna nu har åkt hem är det dags att ge sig ut och granska vilka drömmar vi kan l åta ligga kvar på marken och vilka drömmar som tillhör Umeås egna och behöver plockas upp.

Drömmar där Umeå inte snittas fram som en separat enhet länkad till det globala nätverket av medelklassanpassad livsstilskultur i ett i övrigt utarmat Norrland.

Där politisk förändring och delaktighet genom kultur får ta tid och plats i anspråk och ske i sammanhang präglade av respekt och arbetsro.

En riktig fest kan vara fenomenal för att lösa spänningar. Allt händer i ett uppskruvat koncentrat under några timmar, sanningar uttalas, nån ballar ur, nån blir sentimental och faller i gråt, gammalt groll reds ut och läggs till handlingarna. Efteråt kan vi gå vidare med säkrare steg + ibland förbannade, ibland lättade, ibland med nya insikter om personer och fenomen, ofta med tydligare riktning. Invigningshelgen är avklarad och efter festen kan vi nu sparka av klackskorna och lossa slipsarna. De mest intressanta samtalen är som bekant de som förs på efterfesterna, när de närmaste hänger kvar – och det är nu det börjar, det är nu som vi ska förverkliga vad kultur behöver vara enligt Umeås egna drömmar. Kanske är den inte av en sort som sätter Umeå på kartan. Men av en sort som kan fortsätta lysa upp Umeå på vår inre karta som en rik plats att leva på.