”Beat it” utropar de rosa banden i kassan och jag fantiserar om banderoller mot utbrändhet, men inser att sådana kampanjer aldrig kan bli verklighet så länge samhället tjänar mer på överpresterande kvinnor än vi förlorar på dem som går sönder.

Mellan yogamattorna och löpbanden på gymmet träffar jag henne, en av dem jag vinkar till då och då i vardagen och pratar om det senaste med. Det senaste, som det i regel varit stressigt och pressat med. Hösten hysterisk, som alltid, och vi pratar om att vi måste bli bättre – bättre på att sänka kraven, hitta genvägarna. Sluta överprestera, kommer vi överens om, sen blinkar våra mobilskärmar och blickarna börjar flacka och vi säger, Ta Hand Om Dig och knyter näven symboliskt, som hon på 1940-talsaffishen: We can do it. Men tänker, som i tv-serien om unga kvinnors utbrändhet: nej, We can´t do it.
Jag vet inte hur många möten som dessa jag haft i mitt liv och de blir bara fler. Vi kvinnor som stöter ihop i matbutikerna, på förskolegårdarna och vid fotbollsträningarna och bara två meningar bort från inledande kallprat finner oss utbyta hårdkokta överlevnadsstrategier för att undvika krasch in i Väggen.
De följer en särskild ordning, dessa samtal: vi pratar om att bli bättre på att vara bättre, om att bli bättre på att bjuda motstånd mot strukturer, bättre på att inte internalisera alla himla krav. Och sedan skäms vi, över att vi inte är bättre på att vara bra, över att vi som pryder oss med att stå över strukturerna blottat oss som fjättrade av dem. Över att vi som lever i den bästa av världar ändå inte klarar livet.

Att vi ska skämmas var också det budskap vi läste in i Lotta Lundbergs krönika – den i SvD som orsakade debattstorm genom att peka ut den enskilda kvinnans ansvar för sin utbrändhet. Eller mer bestämt, den privilegierade medelklasskvinnans ansvar för att sätta gränser mot ytlighet och statushets innan utbrändheten blir ett faktum. Som fjärrstyrda robotar och självsvältande karriärister blev vi beskrivna och vi blev arga och ledsna, men vi fann stöd i de många motdebattörer som riktade ljus på textens blinda fläckar såsom klass och en samhällelig obeveklig duktighetsdogm.
Sen fick vi skämmas över ilskan, när Lotta Lundberg svarade och förklarade att hon inte alls velat sparka på den som ligger, bara velat säga till oss; gråt inte, kämpa! Och till sist satt vi så ändå där, i eftersvallen av ännu en utbrändhetsdebatt som under flagg av att vilja höja takhöjden i stället ännu en gång markerat ut livsutrymmet. Som låtit oss förstå att för kvinnor finns alltid fel att begå, samt att de kvinnor som klättrat högst i den statusordning som samhället erbjuder och där slår huvudet i glastaken kan räkna med att möta minst sympati när de påtalar smärtan.

Du kan inte hylla systemet i medgång och skylla på det när det går åt helvete, är den träffande sammanfattningen av detta, i SvD:s kulturchef Lisa Irenius uppföljande krönika. Samma grundton av skuldbeläggande återfinns här, som i den text av Lotta Lundberg hon publicerat – med latte-kvinnorna som jobbmejlar på nätterna framställda som glupska småbarn, som både vill äta framgångskakan i ett individfixerat prestationssamhälle och ha den kvar i form av rätten att skylla på samma individfixerade samhälle när kraschen kommer.
Samtidigt formulerar Irenius dock den behållning vi bör destillera ut från debatten: att kvinnors utbrändhet är ett kostsamt samhällsproblem och att individ och strukturer behöver samverka för att få till stånd förändring. Vilket pekar tillbaka mot debattens upprinnelse, där man kan fråga sig om ett raljant och förnedrande tonläge är det bästa eldunderstödet för individens kamp, medan den trögare strukturomvandlingen pågår. Visst, offerkoftan är ingen bra rustning i strid, men för att orka slåss mot strukturer måste vi kvinnor få stärka oss genom att vara just kakmonster – få åtnjuta de dubbla privilegierna av ett samhälle där det går att både klättra högt och falla mjukt.

Det tänker jag, när jag på stormarknaden strax innan stängning möter ännu en av de kvinnor jag vinkar till då och då. Just kakor visar sig där vara vårt gemensamma ärende, fika till en sent påkommen skolutflykt och vid kexhyllorna utför vi återigen duktighetsritualen. Kompromissar duktigt mellan socker och nyttighet och knyter duktigt näven mot hembakad duktighet.
I butikens gångar och hyllor går rosa oktober mot sitt slut och jag tänker att det finns en del att invända mot i retoriken kring kampen mot cancer, men att långvarigt hårt arbete och kampanjer ändå brutit stigman och cashat in till en bättre vård. Jag lastar upp ballerinapaketet i kassan och passar på att slänga iväg ett jobbmejl för att låta Yrkeskvinnans Duktighet kompensera för Dålig Mamma i det färdigköpta.
”Beat it” utropar de rosa banden i kassan och jag fantiserar om banderoller mot utbrändhet, men inser att sådana kampanjer aldrig kan bli verklighet så länge samhället tjänar mer på överpresterande kvinnor än vi förlorar på dem som går sönder.

SARA MEIDELL