En kritik av kritiken är ett hälsotecken i ett kultur-Sverige där både kulturlivet och kulturjournalistiken pressas. 

Bland många oskrivna regler som kringgärdar kulturjournalistiken finns den som handlar om att som upphovsman aldrig gå i polemik med kritikern efter en dålig recension.
Du kan svära så det osar i de närmaste leden, men går inte till motangrepp offentligt, har hederskodexen varit. Men i vår har denna regim omprövats – ett kulturkrig, kallade Medierna i P1 det i sin sammanfattning av situationen, och tog bland annat Pontus Stenshäll och Nicholas Ringskog Ferrada Noli som exempel på hur en kritik av kritiken vädrar morgonluft. Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, som för en månad sedan gick till storms mot den kritiker på Göteborgs-Posten som sågat hans verk, och så Ringskog Ferrada Noli, som efter att hans nya bok om opera sågats i bland annat DN och Svenska Dagbladet gjorde en egen recension av recensenterna på sin blogg och vann stort stöd i sociala medier. Ingen av dem ser heller något problematiskt med sin kritik-kritik, där Stenshäll menar att ”man måste bryta mot reglerna för konstens och läsarnas skull”, och Ringskog Ferrada Noli å sin sida hävdar att recensenten eller recensionen knappast hotas av hans motangrepp – två representanter för en hållning, som vi alltså lär se få starkare fäste framöver hos kreatörer, om vi ska tro trendspaningen.

Att konstnären talat tillbaka mot kritiker har skett i alla tider, det är bara formerna som förändras. Värt att notera i den trend som nu pekas ut är ändå hur kritiken-mot-kritikern speglar en ny offentlighet. En öppnare och mer demokratisk sådan, med plats för fler röster och samtal – men också hätskare och mer intolerant, med snabbare drev och de sociala mediers allt fler halvoffentliga ryggdunkande rum som när det kommer till kulturkritiken kan ge syre åt det kritikerförakt som alltid ligger latent i genren.
Lägg till det en ny kommersiell logik i kultursfären, med kulturinstitutioners alltmer professionaliserade pr-avdelningar, där kritikern inte sällan betraktas som en förlängd del av marknadsföringen och det blir tydligt att kritikerns ställning är hotad på nya och utmanade sätt.
Att kritikeryrket blir ännu mindre attraktivt än nu, och att en avprofessionalisering följer på det, är hot att ta på allvar för kulturkritiken och kultursamtalet i vidare mening – men vad debatten som vanlig missar, är att analysera hur den utpekade trenden märks i ett nationellt medielandskap, där en bild av helt andra problem framträder.

För bortom de storstadssammanhang där de aktuella exemplen på kritik-kritik hämtas, finns alla de mindre tidningar och redaktioner ute i lokalsamhällena, där bråkiga konstnärer är långt ifrån det som utgör det stora hotet mot kulturkritiken. Vad landets kultursidor och alla frilansande kulturkritiker ute i regionerna och småkommunerna – i de fall de ännu finns kvar – i stället har att kämpa mot är en generell nedmontering. Ett dränage inom både kulturliv och journalistik, där hela den intrikata och ömsesidiga relationen mellan en kulturkritik och en konstnärlig verksamhet som bär varandra, prövas betydligt hårdare än riksmedias resursstarka kultursidor med sina stora kritikernamn – som trots utrop om en hotad status och auktoritet ändå torde navigera igenom även denna kris.

För snarare än att attackera en kritiker i lokalpressen över en dålig recension, ligger det nog närmare hos konstnärerna utanför storstadsregionerna att knyta näven i fickan – inte riskera att framstå som bråkiga eller rent av oprofessionella i de lokala och regionala sammanhang där de har att finna sin överlevnad och sina kulturbidrag. Och i de fall där den lokala och regionala kulturkritiken riskerar att bli artig och ljum, handlar det ofta om samma överlevnadsinstinkter – att inte helt förmå distansera sig från den omsorg om sin stads eller regions kulturliv som en lokalt baserad kulturskribent naturligt hyser, vid sidan av sitt kritiska uppdrag.

Man ska sannerligen vara försiktig med vad man önskar sig – men att fler konstnärer och teaterchefer ute i landet skulle börja rasa mot recensionerna i landsortstidningarna, skulle utifrån detta perspektiv kunna välkomnas som ett hälsotecken. Ett intyg på ett kulturliv som ser en lokal kulturkritik som relevant nog att vilja gå i polemik med och engagera sig i. Samt, inte minst, ett kulturliv med en grundtrygghet som tillåter en sådan djärvhet.

Sara Meidell