Sommarens konstscener visar på stor rikedom – men bortom brokiga besöksskaror döljer sig ett akut läge för landets länsmuseer.

Man lodade runt bland spårvagnar och folklore, särlingskonst och gamla telefonkiosker, hade man tur kunde man få se den närmast mytologiske konstnären gå runt och ja, bära grejer. Sedan åt man kanske ett rullrån och åkte hem och det enda man kunde vara säker på var att nästa återbesök skulle presentera en helt ny plats, en organism med nya utväxter och nya portaler mot andra världar.

Jag är verkligen inte ensam om upplevelsen; just särarten i platsen är vad som gjort Mannaminne till en närmast sönderkramad ikon i den norrländska konstfloran. En plats som under långvarigt hot om nedläggning blivit en stark symbol för kampen för konstnärlig kraft och frihet bortom de stora institutionerna, bortom centralorterna – för konstens möjligheter att få dugliga levnadsvillkor, men samtidigt fredas från de turistutvecklare och curators som enligt Anders Ågren i SVT-dokumentären lägger barriärer mellan konsten och människorna.

Men vad Mannaminne också påminner oss om, och blir ett tydligt exempel på, är hur sommarsäsongen är en faktor i sig, som öppnar nya portar och platser för konsten runtom i landet – att förvalta och dra lärdom av. Rycker vi upp blicken från grannlänet i söder och tittar på vårt eget län, breder en rik flora ut sig av sommaröppna konstscener och kulturarvsmiljöer. På Holmöns båtmuseum möts sedvanligt samtidskonst och lokal kulturhistoria, likaså på Norrbyskär, medan Torfrid Olsson-museet i sommar lockar med en fusion med Stig Lindberg. På Konsthall Norra Kvarken inleds till helgen det redan stort omskrivna projektet med konst för våra minsta livsformer och i KF Huset i Klöse smygstartade konstsäsongen redan i slutet av april. I Boliden ställer författaren Stina Stoor ut nytt måleri och i Vännäsby rullar Slöjdarnas hus ut sommarprogrammet, medan loppisar och bygdegårdar rensar väggar och golvytor för utställningar som utmanar både konst- och kulturarvsbegreppet.

Allt detta tecknar en hoppfull och livskraftig bild av en konstscen som lever längs varje landsväg och som också innehåller allt det som man finner i de stora institutionernas välputsade styrdokument – med sina platser för nya möten mellan konst och människor, sina rum för både det spretiga, spetsiga och det breda, sin förmåga att balanserar attraktivitet med originalitet och ofta i intrikata blandformer av finansiering.

Men lika viktigt som att prisa, stärkas och inspireras av sommarens flora av mer säsongsbetonade kulturarvs- och konstinitiativ, lika viktigt är dessvärre att rikta ljus på året-runt-scenerna och centralorternas tunga institutioner – närmare bestämt de länsmuseer, som precis som de säsongsöppna museerna står inför en period av högre publiktryck. Stora aktörer, offentligt finansierade, men långt ifrån så proppmätta och med så välfyllda lador som en statlig kulturpolitik tycks kunna luta sig tillbaka i tron på.

I maj skickades ett gemensamt larmrop ut från Sveriges länsmuseer, där det allvarliga ekonomiska läget påtalades – en situation där ett mångårigt ekonomiskt dränage gått hårt åt personal och där kunskapsuppbyggnad och arbete med samlingar tvingats nedprioriteras till förmån för publik verksamhet. 21 länsmuseer undertecknade uppropets krav på statlig höjd grundfinansiering för att klara sina uppdrag, och allvaret underströks bara någon vecka senare, när Västernorrlands museum skickade ut ett nytt pressmeddelande, denna gång med besked om just nya uppsägningar och verksamhetsförändringar till följd av minskad ekonomiskt handlingsutrymme.

Att länsmuseernas infrastruktur luckras upp är ett allvarligt hot mot hela landets kulturella stabilitet – men hur allvarliga konsekvenserna blir kommer vi inte bli varse förrän det är för sent. En innerlig förhoppning inför kommande museisäsong blir därför att politiker i beslutsfattande positioner som besöker våra länsmuseer i sommar förmår se underhållsbehov och krackelerande arkivarbete bortom brokiga och glada besöksskaror. Att de återvänder till höstterminens arbete med insikter om de akuta insatser som krävs för att ge länsmuseerna kraft att dansa mer än en sommar.

SARA MEIDELL