Mamma, Pappa, Emil, Klara och Ted – så heter den påhittade familj som pryder omslaget till en av de familjekalendrar som inför höstterminen åter finns att köpa i butikerna. Ni vet, de där bläddervänligt färgglada, kalendrar att samlas kring i stora och varma kök, kalendrar för fem kärnfamiljspersoner, kanske en hund. För familjer med mammor som går på zumba och pappor som stadigt levererar på tisdagsuppgifter som ”Hämta Klara”. Familjer som finner bruk för kategorierna i de klistermärken som kan följa med i köpet för återkommande saker som ”hantverkare”, ”fitness” eller ”bröllopsdag” (jodå).

Ja, det hela är klaustrofobiskt och parodiskt, samtidigt är den färgkodade överskådligheten mycket förförisk – hela bilden av ett liv som går ihop, som hittar sin mening i spalter och kolumner och ska en bra säljvecka ringas in är det nog den vi just nu står mitt i. Den första vardagsveckan för många och den sista semesterveckan för övriga – veckan när ledighetens syrerika drömmar om förändring ska tvingas ner i en hösttermin med en vardag som mest tydligt är lika obönhörlig som när vi lämnade den i början av juni. Veckan då vi som mest desperat famlar efter de snabba lösningarna – efter rutsystem och förtryckta klisterlappar.

Att jakten på det bättre och mera hållbara livet inte bara pågår vid terminsupptakt, står dock klart – och lika klart är att just familjekalenderns individorienterade koncept, men dopat med duon biologism och modernitetskritik, är det som både saluförs hårdast och som vi tycks gripa girigast efter. I Anders Hansens sommarprat i P1, säsongens mest nedladdade i slutet av juli, återfanns just denna formel, med motion, sömn, umgänge och mobilpauser som hälsaofaktorer och bot mot oro, ångest och depression. Likaså i mycket av den pepp-litteratur som bokhandlarna frontar hyllorna med inför hösten: ”Reload – så blir du återhämtningssmart”, av mentalisten Henrik Fexeus och hälsojournalisten Catharina Enblad till exempel, en bok tydligt adresserad till den som har både (minst ett) jobb, en fullpepprad fritid och ett myllrande socialt liv, där det handlar om att bota sig själv från stressymptom genom att lära sig ”ladda dina batterier, utan att skära ner på det som är roligt” – som ja, jobb, eller andra meningsskapande aktiviteter.

Att konceptet har stor framgångspotential både kommersiellt och på ett djupare psykologiskt plan är inte förvånande i den individualistiska kultur som råder – där senare års utbredda klimatångest och politiska oro förmodligen givit en extra skjuts åt tron på att allt som liknar ett vagt förritiden, allt som bejakar våra uråldriga hjärnors funktioner och intar en skepsis mot ny teknologi, måste vara gott och bra.

Men detta gör nu inte de förenklade och individfokuserade lösningarna mindre provocerande – hur de småvisslar och vänder bort blicken för en systemkritik, för den påverkan som samhällsklyftor, bristande jämställdhet, diskriminering, sexism, rasism, eller en arbetsmarknad med orimliga krav, har på individen. De strukturella problem som inte löses med mikropauser eller mindfulness, inte heller en familjekalender, hur klyftigt formgiven den än må vara, utan kräver kritisk diskussion och politik.

Samtidigt och å tredje sidan: vilken framgång når vi om vi inte samtidigt som vi kritiskt förhåller oss till de breda samtidslärorna och sanningarna, också förmår urskilja dess styrkor och potential? I detta fall; drar nytta av och har tilltro till den beprövade vetenskap som ändå återfinns i mycket av självhjälpsgenrens humbug och ideologiskt tveksamma ramverk.

För det faktum att en utarbetad företagsledare kan bli hjälpt av sömn, motion och beröring, gör inte dessa redskap mindre verkningsfulla för en människa i en betydligt mer utsatt och underprivilegierad samhällsposition. Vad samhället däremot kan behöva bistå med, för den som inte kan flexa ut på lunchen för en stärkande lunchlöpning, eller ens har ett jobb att flexa ut från, är förstås att hjälpa den sköra individen att få stöd att hitta till just sömnen, maten, de sociala sammanhangen. Samt, förstås, lyssna till och agera på de vittnesmål som den som en gång brutits ner av systemen har att förmedla, när rösten åter bär.

Och kanske kan en färgglad familjekalender ändå peka ut något av värde i allt detta: som påminnelse om att vi är ett kollektiv som ska få livet att fungera, att alla ska med – och att kampen om en hållbar vardag bland annat handlar om just det som familjekalendern vill hjälpa till med. Att se strukturer och organisera sig.

SARA MEIDELL