Först när något försvinner blir dess betydelse till fullo tydlig – det gäller inte minst i kulturvärlden och i Umeås konstvärld riktade i förra veckan en nyhet ljus på en yrkesgrupp som i vardagslag sällan får det erkännande de förtjänar; galleristerna.

2009 stängde Marianne Ahnlund efter 25 år sitt galleri i centrala Umeå och 2016 avslutade Galleri Andersson/Sandström sin publika utställningsverksamhet i Umeå – två betydande lokala konstscener som upphörde och lämnade Lilla Galleriet som en kvarvarande solitär bland privata gallerier i Umeå.

När Lilla Galleriets Eva Lindh-Holmgren nu meddelar sin sorti som gallerist i samband med att hyreskontraktet om drygt ett år löper ut, är det alltså inte bara Umeås äldsta galleri som står inför en osäker framtid, utan hela stadens konstscen som står inför ett möjligt scenario där inget privat galleri längre finns som komplement till de offentliga konstinstitutionerna – en situation som skulle beskriva ett både märkligt och bekymmersamt läge för konsten i stort.

I fråga om de offentligfinansierade scenerna för samtidskonst kan Umeå utan vidare mäta sig med storstäderna. Bildmuseet och det mycket välkomna tillskottet Umeå konsthall utgör tillsammans med Galleri Alva, Verkligheten, Konstfrämjandet och Västerbottens museum en rik palett av aktörer och utställningsarenor. Därtill finns en mera brokig skara scener för möten mellan publik och konstnärer: pop-up-initiativ som Galleri Socker, Umeå konstförening med sina nedslag i Folkets hus, Bokcafé Pilgatan och andra caféer med en mera regelbunden utställningsverksamhet, eller konsthögskolans elevutställningar som ger inblick i vad som händer vid utbildningarna.

Men medan Stockholmsscenen har sina starka kommersiella gallerier med sina profilerade gallerister som matchar de offentliga konsthallarna, är luckan i detta fält i Umeå påtaglig – faktiskt anmärkningsvärd sett till stadens storlek och kulturintresserade allmänhet. Lilla Galleriets ännu ovissa framtid ger därför skäl att med ny skärpa ställa frågan om varför, och vilka konsekvenser det får för en stads konstliv och attraktionskraft för konstnärer och konstpublik om galleristerna och den kommersiella konstscenen helt försvann.

En gedigen reflektion över galleristens roll i konstens ekosystem och relationen mellan konst/konstnär/publik/marknad/museer, presenterades av konstnären Ida Rödén häromåret i tidskriften Volym. Här skriver hon initierat om vikten av att som konstnär kunna kombinera privata och offentliga inkomster och om det komplexa fält där galleristen verkar; i både konstens, konstnärens och marknadens tjänst. Genom hennes resonemang framgår tydligt vilka egenskaper som gjort Eva Lindh-Holmgren, hennes företrädare Staffan Lindholm och de tidigare Umeå-kollegerna Stefan Andersson och Marianne Ahnlund till så betydelsefulla aktörer i det lokala och regionala konstlivet. Hur de hållit konstskolorna och de lokala konstnärerna under uppsikt, men också scannat ett vidare geografiskt fält och tagit angelägen samtidskonst till Umeå i en stabil utställningsverksamhet. Hur de odlat och coachat konstnärer till såväl framgångsrika karriärer, försäljning och nya uttryck och hur de samtidigt arbetat för möten mellan konst och köpare – där nu den snart pensionerade Eva Lindh-Holmgrens särskilda känsla och glöd för grafiska blad och konsthantverk, som kompletterat Stefan Anderssons mera storskaliga inriktning, förtjänar att framhållas; en fin parallell till Konstfrämjandet tidigare verksamhet, där just grafiken blev en typ av konst som till rimlig peng blev tillgänglig för en bredare skara konstintresserade.

Att den kommersiella konsten skulle riskera att ge vika för befarade marknadskrav på elegans och skönhet framför politisk skärpa är en annan frågeställning som Rödén belyser och som Umeås palett av gallerister också motbevisat. I både Eva Lindh-Holmgrens som övriga galleristers stall finns i stället åtskilliga bevis på att marknaden också har ett intresse av den konst som ifrågasätter och stökar runt.

I en kulturkrönika som varnar för ett befarat tomrum i kulturvärlden går det ofta att rikta kritiken mot en politisk beslutsordning eller vanskötsel. I tider när konstens frihet står under hårda angrepp från en högerextrem repressiv agenda är det på motsvarande vis naturligt att vända sig till kulturpolitiken med krav på politiska konstruktioner som står starka gentemot politisk styrning och försöken att begränsa konstens möjligheter att vara den luftspalt för tankar, drömmar och kritik som en demokrati är så beroende av.

När det gäller Umeås fattigare flora av privata gallerier, eller ansvaret för att säkerställa en framtida vital marknad för gallerister och gallerier, är läget dock ett annat och ingen politiker kan här ställas mot väggen. Ett intressant tema i konstvärlden blir genom detta belyst: hur en konstnärlig frihet också kan kopplas till en kommersiell aspekt. Vi kan bara hoppas att åtminstone den offentliga del som politiken styr över förblir stark nog att locka nya aktörer till stan för att utgöra den mångfald som en stabil konstscen kräver.

Sara Meidell