Den största litterära skandalen på ett decennium har den av somliga kallats, händelsen som genom Oprah Winfreys bokklubb rivstartade den amerikanska kulturdebatten. ”American Dirt,” är boken det handlar om, en roman av Jeanine Cummins, om en mexikansk kvinnas umbäranden under en flykt till USA med sin lille son. Med lovord som ”en ny Vredens druvor” och ”en ny amerikansk klassiker” togs romanen emot av kritiker och publik, med försäljningsrekord och filmplaner och plockades också upp som ett lästips i Oprah´s Book Club. Men lika kraftigt var raseriet när det avslöjades att författaren inte hade varken mexikanskt ursprung eller erfarenheter av migration, utan i själva verket var spanjor och så sent som 2015 hade uppgivit sig vara vit, detta för att 2019, inför boklansering, växla till att kalla sig latinx.

Författarprotester mot Oprah följde, samt en mycket upprörd debatt om kulturell appropriering och anklagelser om stereotypa skildringar av latinamerikaner – eldad av nya avslöjanden om sådant som smaklösa förlagsevent där till exempel taggtråd använts som partydekoration och till sist ursäkter från förlaget och inställd författarturné.

För en grundövertygad försvarare av litteraturens frihet att vara en arena för just fiktion, fantasi och ett rum för andra livsperspektiv än de egna blir debatten en prövosten, där instinktivt ett stöd för team Cummins kan kännas rimligt. Samtidigt går det inte att avfärda det faktum att författares och konstnärer bakgrund och erfarenheter har betydelse. I en svensk kontext kan vi bara ta de senaste årens samiska konst och litteratur i beaktande för att inse att specifika erfarenheter bara kan uttryckas av den som har just dessa specifika erfarenheter. Och med rätta hade nog samma indignation som i Cummins-fallet väckts i en svensk debatt om någon utanför det samiska hade gjort anspråk på en tung plats i en ny kulturell kanon av samiska nya centralverk.

Att det spelar roll vem som skriver böcker och skapar konst är ett tema som på senare tid gjort avtryck i debatten om politiserad konst och politisk styrning av kulturen. En förgrening av den debatten har rört sig kring den Sverigedemokratiska offensiven mot den fria konsten och försöken att kidnappa denna för sin nationalistiska propaganda. Denna diskussion har varit akut nödvändig; hela höstens genomlysning av SD:s strategier för att ta makten över kulturen och vilka som genom den skriver berättelserna om världen.

En annan gren, delvis inflätad i den förra, har handlat om den politisering av kulturen som redan äger rum enligt somliga, där många från just SD-lägret, andra från höger-dito larmar om menskonst och en vänsterstyrd tystnadskultur i färd att strypa den fria konsten as we speak. Där det, för att ta de senaste exemplet, kan heta att “skapande människor sitter som buktalardockor i knät på en minister, politruk eller ideolog” som Erik Helmersson uttryckte det i DN häromveckan, i en stödkommentar till författaren Johan Heltnes tidigare beskrivning av ett författarsverige dominerat av ”marxistisk-feministisk-queer teori”, sedan hans förlag strukit delar om en anmäld våldtäkt i hans roman.

Att denna debatt är viktig att hålla vid liv är självklart; för att bevara den konstnärliga frihet som ett fritt och demokratisk samhälle kräver, måste potentiellt repressiva och totalitära maktstrukturer i kulturen motarbetas. Och för det behöver kunskapsnivån om kulturpolitik och kulturekonomi höjas, så att mytbildning och propaganda kan förhindras att spridas, på det att till exempel anklagelser om vänstervridning inte skymmer sikten för andra strukturer som kan ha större men mera osynlig makt över konstens frihet.

I Aftonbladet (29/1) gör Kristofer Andersson en högst välkommen insats i detta avseende. I en kommentar till Helmersson/Heltnes varningsrop leder han inte bara i bevis att de offentliga stödsystemen knappast låter vänstervridna snöflingor strypa konsten – han riktar också ljus på den hittills döda vinkel i debatten om den politiserade kulturen och som mer än gärna får bli en följetong i vårens kulturdebatt: nämligen pengars makt.

För, som Andersson skriver: verkligt inflytande handlar inte om vem som gapar mest på ett seminarium, eller om att slippa få pisk av en förläggare – det handlar om vem som överhuvudtaget får studera eller ha en förläggare. Vilka har råd att investera i den tid och den arbetsinsats som den verkligt fria konsten, de stora romanbyggena, det risktagande som de långa linjernas berättande kräver?

Att den klassdimension som Andersson belyser har fått stå tillbaka till förmån för sådant som en estetisk debatt om strömlinjeformning vid författarskolorna är signifikant för hela den maktobalans som råder i kulturvärlden, där stödsystemen för konstnärer fortsätter att selektera människor på motsvarande sätt som bostadsmarknaden. En förskjutning där till sist bara de som får bostadsrätter i innerstäderna av sina sina föräldrar är de som har råd att göra konst. Desto viktigare att hålla ett fortsatt ljus på frågan – för om vi menar allvar med högtidsord om en fri konst som det fria samhällets vaccin så måste varje del av samhället ha sina uttolkare, sina vittnen utanför maktens mittfåra.

Sara Meidell