“Först kändes det helt okej att vara ensam. Sen fick jag influensa och efter det skaffade jag Tinder. Man behöver ju ändå ha någon.”

Han skämtar, men ändå inte, min gamla kompis, när jag träffar honom första gången efter skilsmässan. Vi håller den där slängiga jargongen som man gör när saker nära hjärtat plötsligt ska avhandlas i Ica-kön och jag skrattar i samförstånd, men blir samtidigt förvånad över hur konservativt beklämd jag blir inombords. Som att köpa en ny mikro bara, tänker jag, men säger inte. Tittar ner på mjölk och bananer i våra korgar och säger i stället det man ska; kul och lycka till och ses framöver.

Inför alla hjärtans dag infinner sig en deppighet från samma källa – en uppgivenhet inför hela det kärleksfientliga hyckleriet. Cellofanprasslet, rosorna med slappa kronblad, nallarna – de eviga små nallarna. Ändå är geléhjärtan och fula Valentine-kort något att i dag nostalgiskt blicka tillbaka mot – för i den nya Tinder-eran är det vi som är själva krimskramset. Vi är varorna på en global digital relations-marknad – ständigt missnöjda, som det kapitalistiska systemet lär oss vara, går vi runt med våra små bultande hjärtan och svårplacerade längtan. Matar nätjättarnas banker av stordata medan kärlekens avförtrollning skenar mot en absolut nollpunkt.

Ja, som ett exempel på den digitala senkapitalismens sista utpost är just Tinder en mycket tacksam symbol – och har också i många avseenden kommit att användas så i det offentliga samtalet. I Tinder-romanens innerstadsglansiga tomhet skramlar desperata sex-möten och kyliga dejter och i en av vinterns förvisso mer grälsjuka krönikor kopplade GP:s Björn Werner ihop känslan av att som man bli avvisad på Tinder till samma frustration som återfinns hos IS-anslutna såväl som i incel-rörelsens vrede.

Bättre än något annan nätfenomen pekar Tinder också ut den digitala generationsravinen: facebook-generationens skamfyllda smusslande med sina svajpningar i kontrast till tiktok-generationens helt ogenerade självklarhet i sitt tindrande, mobilen och apparna förlängda delar av kropp och själ bara.

Och visst har de unga rätt, som så ofta – för att betrakta Tinder som något annat än vilken platsbaserad algoritmstyrd app som helst vore inte bara reaktionärt utan också något av en historieförfalskning. Som om inte kärlek alltid haft ett mått av transaktion i sig. Som om det inte alltid funnits män som i en analog verklighet provocerats av upplevda avfärdanden av en kvinnosfär och använt detta för att legitimera destruktiva eller våldsamma beteenden. Som om 1980-talets romcom-version av dejting, där magi och slump leder väg till våra livspartners, vore en bättre häst att satsa på än den stordata vi annars gärna förlitar oss på, i sjukvård eller andra hårda livsbeslut.

Att dumpa Tinder och satsa på kvalitet och hållbarhet som DN:s Catia Hultquist föreslår i sin replik på Björn Werners yrande är alltså lika samtidsfrånvänt som annan prepper-kultur. Men lika klart är att Tinder sätter ljus på den fråga som varje digital framryckning aktualiserar; hur vidmakthåller vi en mänsklig kontrollfunktion i systemen? Här: hur hanterar vi begär och längtan, hur bygger vi relationer i en galen avreglerad och genomkommersialiserad teknologisk verklighet?

En del av svaret handlar om att göra sig medveten om vilka system vi rör oss i och aldrig glömma den kommersiella drivkraften i de globala nätjättarnas underströmmar. De rörelser som på ytan framställs som tekniska innovationer enbart till vår tjänst, krusningar av underhållning och lättjefullt socialiserande.

En annan del av svaret handlar om tid och transportsträcka – att vi i en värld som är alltigenom tillgänglig och avförtrollad kanske faktiskt måste ner i ett tillstånd där allt står avklätt, vi själva, våra begär, för att där återupptäcka en längtan tillbaka till mystiken och en återförtrollad livssyn.

Jag hör om en kompis som svajpat så lyckosamt att han snart blir tvåbarnspappa. En annan vän berättar att hon Tindrar mest för att bli glad över hur många människor som faktiskt är öppna för möten och kärlek. Så paret som hade sett varandra skymta förbi på Tinder utan att svajpa och senare stött ihop på Ica. Nu är de på en hittills oupptäckt planet av kärlekslycka. Och när jag träffar min influensa-kompis igen ute på krogen är han självlysande av förälskelse intill den Tinder-matchning som visade sig vara precis den ”någon” han sökte.

Och jag tänker att kanske behöver det inte vara så svårt, detta att göra motstånd mot de tvingande systemen, stordatan och storkapitalet. Kanske räcker det med att bara vara människa och i sin mänskliga komplexitet och inbyggda lynnighet dubbelfinta algoritmerna utan större arbetsinsats.

Kanske är själva kärleken svaret. Till sin natur det mest irrationella och svårförklarliga av fenomen, just därför den ultimata trojanska hästen för att bygga ett försvar inifrån mot Tinder-hotet om de genuina kärleksrelationernas apokalyps. En vackrare motståndshandling är hur som helst svår att tänka sig; en tro och ett hopp till kärleken, i all sin obegriplighet. Bara så.

Sara Meidell