”Nej, inte Pixar-fisken – KAPTEN Nemo, PO:s” Så fick vi gång på gång förklara det namn vi gav den nya lilla kattungen. Kapten Nemo, för det var i det rum vi kallade biblioteket han gömde sig när vår stora hankatt hotade förpassa honom till ”de döda kattornas grotta”.

Fastkilad mellan hyllplanen hittade vi honom, berättelserna som sköldar, solskivor över katt, bokryggar och furugolv, dammkorn som glitter i rummet. En sällsam ögonblicksbild av ett författarskap, tänker jag nu, omgiven av de oändligt många som alltid stiger upp när de verkligt stora lämnar jorden.

Han tillhörde dem, de som vidgar världen för andra – som gjuter in en förhöjd närvaro genom att att visa på och föreslå andra sätt att tala, tänka och skriva om det mänskliga. Som förbinder det allmänmänskliga med det andliga, om det högstämda tillåts – och det gjorde det ju med PO, han ställde det intill det helt vardagliga.

I smärtfältet mellan den livsnyfikne författaren och den som utkämpade svåra inre krig håller jag en av mina mest betydande minnesbilder. Självbiografin ”Ett annat liv” förblir en av de starkaste skildringarna av vad det är att vara en skrivande människa, glädjen och det ovillkorliga motståndet. Nödvändigheten.

Ingen står oberörd av PO Enquists författarskap – inte heller de som ännu inte mött det, de vet bara inte om det ännu. Det är trösten och tacksamheten att vila i när vi sörjer att berättelserna inte blir fler, att vi inte längre kan ta PO:s blick till hjälp för att göra världen rikare. Att allt han skrev finns kvar, pjäserna, böckerna, tidningstexterna.

”There´s no time to die” sjunger Billie Eilish i den nya Bondlåten, som råkar bli den musik som följer mig på cykeln till redaktionen dit jag åker för att skapa det mest omöjliga tidningsuppslag jag vetat att jag en dag skulle behöva göra. Jag låter den komma till mig som en fin symbol för PO Enquists storhet, mellan högt och lågt, mellan tid och rum, och svarar; nej, sannerligen, detta är ingen tid att dö.

Sällan har världen bättre behövt PO Enquists sort och några tidningssidors minnestexter kan bara bli en omöjligt kort sorgehymn, värdefullt mest för att uppmana till de fortsätta återupptäckterna.

Raderna ur Kapten Nemos bibliotek är de jag helst återvänder till i denna stund:

”Nu, snart, skall min välgörare, kapten Nemo, tillsäga mig att öppna vattentankarna, så att farkosten, med biblioteket inneslutet, sjunker.
Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.
Men det vore ju mot bättre vetande. Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp.”

Sara Meidell