Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Därför behöver vi Glücks poesi

Ett förvånande val, men samtidigt alldeles självklart: i en verklighet då världen skälver som på de klassiska myternas tid, vad är då mer rimligt än att sagolandet i norr ger sitt finaste pris till en poet från landet styrt av det stora bergatrollet?

Unikt för sagolandet, men mardrömsbetonat, är det besked som samtidigt som pristillkännagivandet kommer från regeringen. Medan andra coronadrabbade länder hittar strategier för att hålla kulturscenerna levande kvarstår Sveriges hårda regim. Beslutet är inget mindre än en katastrof för det svenska kulturlivet och överskuggar till alltför stor del glädjen i att en poet prisas – ett lättillgängligt författarskap, enkelt för många att läsa på originalspråk, utgiven på litet förlag därtill.

Samtidigt; är det något att söka tröst i under rådande läge i världen och Sverige, måste det vara poesin. När kulturen under extrema livsvillkor tvingas argumentera för sina nyttoaspekter, sitt existensberättigande, när repressiva politiska agendor pressar konsten in i instrumentella fållor – då behöver poesin träda in, som en motståndshandling i sig själv.

Louise Glücks poesi har samma breda öppning som Tomas Tranströmer mot sin läsare, men låter på samma vis tillvaron skifta form genom den blick hon lånar oss, världen blir både mer komplex och mer avklarnad.

De nära relationerna och närheten till markerna och växtligheten gör hennes poesi sinnlig. Tillsammans med det starka temat i hennes författarskap; familjen med sina vardagliga situationer, barnets blick på världen, är hennes poesi aldrig sluten och svårforcerad. I sårigheten och det intima når hon våra intuitiva och djuppsykologiska fält, blir drabbande bara genom att formulera dem för oss.

Genom att nästa samman och filtrera detta genom de antika myterna ställer hon så läsaren i ett större flöde, berör psykologin bakom våra traderade sanningar och kollektiva erfarenheter och berättelser. Låter idéer ta form om hur en människa kan finna en röst för samtal med tidigare generationer, möjligen med framtiden även.

Efter Handke-skandalen är det en ynnest att Svenska Akademien prisar ett författarskap som står på långt avstånd från de politiska slagfälten. Louise Glücks prövande hållning till världen skapar inga krig, hennes författarskap polariserar inte. Just därför behöver vi det – just därför har krigsherrar som bygger sin makt på splittring och utpekande av skillnader så stor anledning att frukta det: poesins unika kraft att frigöra människorna.

Sara Meidell

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.