Scenkonsten och musiklivet har stått i fokus i den senare tidens debatt om corona och kulturen – och inget tonläge kunde heller vara för alarmistiskt inför de katastrofala följder som väntar om rådande publikrestriktioner kvarstår. Nästan helt i tysthet pågår dock samma dramatik inom bildkonsten. Museer, konsthallar och gallerier har öppnat, publiken får numera sitt – men samtidigt håller bild och formkonstnärerna på att helt duka under.

Redan i slutet av mars var situationen desperat – i en enkät som Konstnärernas Riksorganisation då genomförde vittnade många om helt utraderade yrkesliv och nollställt framtidshopp. Sedan dess har det fria fallet pågått, med uppdrag som ställts in, utebliven försäljning, brödjobb som försvunnit, avbokade pedagogiska uppdrag och kallställda verkstäder.

Genom pandemin har också bildkonstnärerna blivit det tydligaste exemplet på att redan svaga grupper stått som mest skyddslösa. Redan långt utanför sociala trygghetssystem och ofta med ett litet eget kapital, har regeringens linje mellan dem med enskild firma och dem med aktiebolag ställt bildkonstnärerna helt på förlorarsidan. I stället för sänkta arbetsgivareavgifter och möjligheter till korttidspermitteringar har de fria utövarna med enskild firma, vilket är 80 procent av yrkeskåren, drivits mot a-kassa och pausad yrkesverksamhet – för många i praktiken även ett steg längre mot ett beslut om branschbyte.

Medan arrangörer och gallerister kunnat få flera hundra tusen i Kulturrådsstöd för förlorad inkomst, har enskilda konstnärer varit hänvisade till Konstnärsnämnden, vars krisstöd inte omfattat utebliven försäljning. Fördelningen av stödet; enligt KRO endast 17 procent till bild- och formkonstnärer, visar också att denna yrkesgrupp haft svårast att navigera i regelverken.

Coronapandemin pekar ut systemfel och symptomatiskt är också att Västerbottens bild- och formkonstnärer står ut som en särskilt drabbad yrkesgrupp bland länets kulturskapare. Redan innan pandemin har diskrepansen i länet, mellan å ena sidan starka institutioner och scener och å andra sidan ett svagt skyddat konstnärsskrå varit anmärkningsvärd. Och ett halvår in i krisen finns skäl att åter rikta ljus på en situation där bildkonstnärerna inte bara faller handlöst genom maskorna i de statliga stödsystemen utan också genom de regionala.

Medan en lång rad andra regioner har visat stor kreativitet i inrättande av snabba stöd till bildkonstnärerna, har Region Västerbotten förhållit sig besvärande passiva. I Norrbotten har regionen inrättat arbetsstipendier för bildkonstnärer på 2 miljoner kronor medan Region Västernorrland sjösatt en satsning på hemmaresidenser och avsatt 250 000 extra kronor för konstinköp, för att bara nämna grannregionerna.

Fördelningen av regeringens förstärkningsmedel till regionerna ger samma bryska bild. Totalt 9,4 miljoner var summan som Region Västerbotten hade att fördela och i det förslag som nu presenterats inför beslut den 10 november är det svårt att se några nedsippringseffekter till verksamma konstnärer. Av Västerbottens museums föreslagna två miljoner lär få samtidskonstnärer i länet gynnas och de 150 000 kronor som konstkonsulenterna efter många turer föreslås få kommer helt att ätas upp av huvudmannen, Konstfrämjandets, underskott.

Region Västerbottens argument bakom fördelningen, att utövarna ska stärkas genom att strukturerna stärks, faller här ganska platt – särskilt i en situation som hade krävt drastiska åtgärder på både strukturell och individuell nivå. Hänvisningen som regionkulturchef Joakim Sandberg i mejlkonversation gör till det regionala företagarstödet som en insats för fria kulturskapare inger också mest frustration; ett stöd som i likhet med övriga krisstöd inte blir tillgängligt för en absolut majoritet av de bild- och formkonstnärer som har enskild firma.

Bildkonsten är stryktålig och har en spetskompetens i att i trängda lägen vara kreativa i konsten att överleva på egentligen omöjliga villkor. Men den kritiska gränsen för när en konstnär ger upp handlar inte bara om praktiska möjligheter att leva på sitt yrke, utan också om tilltro till en hållbar framtid och till viljan hos beslutsfattare att ordna rimliga levnadsvillkor.

Här finns enorma insatser att göra, som skulle få både reell och symbolisk betydelse för länets konstnärer och deras möjligheter och vilja att stanna kvar och verka i det samhälle som just nu inte tycks förstå hur mycket det behöver dem.

Sara Meidell