Förra gången jag såg 123 Schtunk på scen blev det en kväll med riktigt dålig stämning i salongen. Detta var på Sagateaterns tid och möjligen var det något som gått snett i marknadsföringen och det var ju onekligen rödnästa clowner på affischerna – men på första publikrad framför den samtidssatiriska föreställningen, där en god del av innehållet nog borde haft 15-årsgräns, satt denna kväll ett helt knippe barnfamiljer.

Det hela hade kunnat bli uppsluppet kul, men i takt med att skämten flög över huvudena på stimmande småfolk med godispåsar surnade clownensemblen till allt mer och en regelrätt roast av den unga publiken tog vid, tack och lov även den över deras huvuden. Pausen avvärjde precis en värre urladdning och showen fortsatte sedan med högre medelålder i publiken, men jag mindes senare tillbaka på kvällen med starkt obehag.

När jag nu i coronaåret 2021 återser 123 Schtunk är det via skärm och minnet av Umeå-gästspelet kickar nu i gång en närmast desperat längtan: för gud vad jag saknar risken för kaos och obehag i salongerna.

Initiativet är värt alla applåder: bakom den strömmade föreställningen som sändes i söndags ligger Gnosjö Riksteaterförening, som levererar tre scenföreställningar som sänds ut på ett tiotal av landets Riksteaterföreningars facebooksidor. Som en aktivitet som kan hålla i gång ett engagemang inom ideella föreningar under pandemin är projektet behjärtansvärt – men sällan under coronaåret har jag sett en föreställning som utstrålat så stark längtan efter livepublik.

Det hjälper inte att clownerna själva drar skämt om det; torftigheten i att uppträda för Gnosjös absolut tråkigaste tekniker och tre scenkonstpersoner – inte heller den publikchat och önskelåtar som lagts in för interaktivitet. Den plågsamma och ödsliga stämningen i kontrast till clownerierna påminner bara om hur akut vi behöver få återgå till de osäkrade fysiska scenrummen.

Vi har talat om det ett tag, vår stegrande längtan åter till publikraderna och de fysiska scenrummen – och ju längre tid som går med de digitala lösningarna, desto mer angeläget blir också att hålla levande minnet av vad det är vi går miste om när vi inte kan dela fysiskt rum. Laddningen i en vetskap om att något, obekvämt eller magiskt, kan hända i kontakten mellan scen och salong. Ledtrådarna som en publikmassa kan ge kring när det kan vara okej att skratta åt något väldigt mörkt, eller kanske lämna i paus. En stund av ögonkontakt med någon från scenen, ett överhört samtal på väg ut om någon vinkel man själv missade.

Frågan är förstås vidare än kulturen och hela coronapandemin: vad det gör med mänsklig interaktion när vi placerar den på en digital arena. Influencern Therese Lindgren berörde en del av kärnan i detta i Söndagsintervjun i P1 – hur förflyttningen från de fysiska rummen till zoom var något av en välsignelse för en människa med social fobi. Det lugnande i att när som helst kunna lämna ett sammanhang, en enkel knapptryckning bara.

I allt det frigörande och revolutionerande som de digitala arenorna ger, måste detta ändå nämnas – att för ett samhälle med panikångesttendenser kan det vara en livsfarlig lockelse att med teknikens hjälp kunna friskriva sig från det fysiska rummets kontrakt. Möjligheterna att fördröja och lägga till rätta reaktioner och känslor, redigera sig själv och sina utsagor till perfektion inför en tänkt publik.

Hajpen kring samtalsappen Clubhouse skulle kunna tolkas som en sund reaktion på detta – men med sin konstruktion som sorteringsverktyg mellan en elit och en andra klassens världsmedborgare tjänar appen snarare som en påminnelse om att vi befinner oss i en helt ny infrastruktur gällande sociala interaktioner i en ny digital verklighet och att det är som det ska vara.

Inte minst gäller detta ju kulturvärlden, där coronapandemin radikalt förändrat tänkbara framtida former för att uppleva kultur. Samtidigt som en liten demokratisk revolution inträffat gällande tillgängliggörandet av kultur via digitala kanaler, har också kvaliteterna i de intima och småskaliga publikformaten synliggjorts, exklusiviteten i en fysisk upplevelse.

Men vid en återgång, återuppbyggnad, rekonstruktion, eller vad vi nu ska kalla det komplexa och monumentala räddningsarbete av kulturlivet som kommer att krävas, behöver vi likafullt vara väldigt vaksamma på risken att digitala innovationer används som alibi vid en nedmontering av en den fysiska kultursfären. En påtaglig normalisering pågår redan, märkbart bland annat genom hur både utövare och kritikerkår i allt lägre utsträckning låtsas om att det skulle vara någon skillnad mellan en digital scen och en fysisk miljö – förmodligen för att vidmakthålla en professionell känsla i sitt utövande, men ändå en hållning som riskerar undergräva erkännandet av det fysiska rummets oersättliga kvaliteter.

Riksteaterns vd Magnus Aspegren berörde saken fint i ett Facebookinlägg i samband med dramatikern Lars Noréns bortgång. Hur denne konstnär tillsammans med Riksteaterföreningar i landet fick plats att utveckla konsten och de publika mötena – hur Aspegren senare vid besök ute i landet alltid fick höra berättelserna om hur det gick till när föreställningarna kom till just denna plats. Repetitionerna, dekorer som inte kommit in genom dörrar, hur besöken ofta gjort stora avtryck, om än inte alltid blivit publiksuccéer. (För Umeå är väl det främsta Norén-minnet premiären av 7:3, omtalad av somliga som såg den då som det mest obehagliga de upplevt, detta innan pjäsen turnerade vidare och det blev debatt på nationell arena om nazistpropaganda – i all fasansfullhet ett belysande exempel på vikten av närkontakt med den mest brännande konsten.)

För förstås gäller farorna för permanenta skador i hög grad småscenerna och scenerna utanför storstäderna, där risken alltid är störst för utsvältning – och där också just den levande och fysiska kulturen kan vara som viktigast, i alla led. För lokala utövare, en lokal publik och lokala arrangörer. Alla behöver de, utifrån olika utgångspunkter, få befinna sig i scenrummets laddning, ta del av gästspel av högsta professionalitet, verkshöjd och bredd, från barnkultur till det mest experimentella.

Få uppleva risken för dålig stämning i salongerna, men också vittringen av möjligheter och magi.