Låt nya erfarenheter av snabb och kraftfull mobilisering bli vägledande i arbetet för att stoppa våld och förtryck.

Ett och ett halvt till två år pågår en pandemi, det har vi nu tvingats förstå – det liksom att coronaviruset är något vi kommer få leva med, i en något anpassad värld, men ändå förmodligen ganska lik den vi kände till innan pandemin.

Hur länge pågår ett terrorvälde mot kvinnor, en verklighet där våld eller hot om våld är ett normaltillstånd? Tusen och åter tusen år, tvingas varje ny generation förstå – och något med corona förstärker ett ursinne över det. Alla de mördade kvinnorna, alla de våldtagna, alla som faller offer för mäns sexuella, psykiska och fysiska våld. När rapporterna om det pågående förtrycket landar i våren 2021, är det oundvikligt att reflektera över vilka skilda verkligheter som råder när det gäller corona och det hot som halva mänskligheten levt under i all historia.

För så är det: en våldspandemi mot kvinnor pågår och har evigt pågått och när nu coronapandemin slagit följe under mer än ett år finns mycket att utvinna i att ställa dem intill varandra för ny kraft i kampen. Stora likheter finns till exempel mellan metoo och corona: på liknande vis är det processer som skett i flera skov, där varje våg lärt oss nya saker, där viruset samtidigt muterat och dragit nytta av en redan existerande maktobalans i världen – på samma vis alltså, som våldet mot kvinnor alltid har ett försprång genom att gödas av befintliga patriarkala strukturer.

Samtidigt är skillnaderna mångfaldiga och dramatiska i hur ett globalt kollektiv hanterar dessa globala problem av olika karaktär.

Om sexuellt förtryck mot kvinnor varit corona, hade en konstnärlig ledares verbala eller fysiska övergrepp mot kvinnliga medarbetare, tidigare händelser som en anställd vid en av länets kulturinstitutioner berättade om för mig häromveckan, inte varit något som stannat som en långvarig infektion inom en teater eller ett operahus. Det hade hanterats som om en smittad hostat virus rakt ut över en ensemble; lett till omedelbart produktionsstopp, pressmeddelanden om stängda verksamheter tills ett friskt läge kunnat säkras.

Om övergrepp mot kvinnor varit corona, hade häktning och anhållande för våldtäkt lett till omedelbart spelstopp, om än ett slutspel i SHL hade pågått. Hockeylagens ledning hade inte låtit det gå dagar innan en smittad spelare togs ur tjänst, inte underlåtit att agera förrän medieskandal befarades.

Hade ett systematiskt sexualiserande av kvinnor varit corona, hade ett politiskt parti där en toppolitiker går långt utanför vad som är lämpligt i relation till en yngre partikollega och ställs inför anklagelse om våldtäkt, inte försökt tystas ned. Partiet hade i stället trätt fram inför sina väljare, meddelat att tyvärr har smitta upptäckts i leden, att berörd person skickats hem för att tillfriskna och att smittspårning i partiet nu pågick.

Tankeexperimenten kan pågå oändligt, med samma slutsats; kapacitet finns i varje del av samhället för att agera snabbt och konstruktivt vid vissa yttre hot, så länge hotet värderas tillräckligt tungt.

Visst, en pandemi med miljoner döda och monumentalt lidande för hela världen är ett globalt trauma av helt unik tyngd som inte kan jämföras med något annat än sig själv. Samtidigt vore coronapandemins meningslöshet än mera meningslös om vi inte tog revansch så gott vi kan genom att utvinna varje nyvunnen erfarenhet till att föra andra kamper.

Låt varje individ och instans med makt att påverka politik och juridik i frågor som rör våld och förtryck mot världens kvinnor bli svaret skyldig när coronapandemin klingat av: vad hindrar oss nu från att ta samma dramatiska åtgärder för att bekämpa våldspandemin mot kvinnor?

Sara Meidell