Ingen lever för evigt…tror jag
Livet för vår del kommer nog att te sig lite annorlunda, här framöver. Åkes pappa, tillika min svärfar, dog, natten till igår. Det var ingen överraskning eller något som kom som en chock, han har varit dålig, länge, och egentligen haft turen att få en hel del bonus år. Men visst, när det ändå händer så kommer det som en…ja, jag vet inte hur man ska förklara det, det blir många tankar. Han blev 83 år, ingen dålig ålder, och det är absolut inte alla förunnat att få uppleva 10 årtionden.
Han bodde i en villa här på västerslätt och eftersom Åke var enda barnet, så ärver han nu det. Och tanken är, och har nog alltid varit, att vi ska flytta dit. Gruvsamt, oja, vad man ska göra av alla saker, både där och här hemma, hur man löser grejer, rent praktiskt, hur lägger man upp alltihop, hur ska vi göra oss av med sånt som man inte vill ha kvar längre? Frågorna blir många och det tog ett tag innan jag somnade igår kväll, jag sa till Åke, när klockan närmade sig halv tolv, nä, man ska nog inte grubbla så mycket, men det var ändå svårt att släppa.
Jag vet och alla andra vet, som har varit i den här situationen, att allt löser sig bara man tar en dag i taget, visst kan man ha framförhållning, men man kan också försöka dela upp allt som ska göras så känns det inte för övermäktigt. Huset står kvar där det står, våran lägenhet finns kvar så länge vi inte säljer den, och livet fortsätter för all oss andra, precis som det gjort varje dag, månad och år, tidigare. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla en dag ska vandra den vägen, men nog så skönt är det också, att inte behöva veta när.
Och nu tror jag, att med dom orden avslutar jag morgonens bloggande, jag ska iväg och jobba om en dryg halvtimme, Åke blir av förstående skäl, hemma idag. Jag önskar er alla ( i vanlig ordning) en bra, äventyrsfylld dag.
Senaste kommentarerna