Vårfrossa, skenande snösmältning, marken kokar. Alla som vet något om själens smärtpunkter vet att ingen tid på året kan vara så plågsam som denna, när ljuset bänder och bryter i det livets svårmod som under vinterhalvår går lätt att maskera, bättre passar in i allmän mörkerleda.
Men – för den som skulle ana vårmelankoli i faggorna, eller för den delen livsleda eller rent av ångest, finns i dag hjälpen närmare till hands än någonsin förr – vägen till lycka ligger i dag öppen för alla, det gäller bara att finna rätt manual i floden av lättillgängliga, lättsmälta och lättbegripliga självhjälpsböcker marknaden i dag flödar av, följa råden och ta sig samman.

Den mängd av lyckolitteratur och självhjälpsböcker som utkommit de senaste åren, som ska befria oss från ångest, från kontrollbehov, från stress, har både uttryckt och förstärkt den växande lyckotrenden, en trend som både lagt ribban högt för vad vi ska och bör förvänta oss av tillvaron (nämligen total harmoni i våra själsliv, allt annat icke acceptabelt) och som också smugit över allt mer ansvar för det egna välbefinnandet till individen i en rörelse som samtidigt helt lömskt suddat ut andra eventuella samhälleliga faktorer bakom den enskildes lidande.
Konceptet har varit framgångsrikt, fint anslutit till allt det samhället i övrigt lär oss om att den som lyckas vara en ö och oberoende av andra klarar sig bäst. Lyckan har lanserats som en superhjältemantel tillgänglig för alla som genom att följa coachernas råd i böckerna kunnat tvätta bort eller sortera undan vanprydande ilska, skam, missunnsamhet, melankoli.

Samtidigt som hela samhället befunnit sig i hårdträning i lycka har samtalet om psykiskt lidande plockats fram i ljuset. Vår vurm för det ångestplågade geniet, för konstnärens lätta galenskap, har också, trots kapprustning i mentalt välbefinnande, hållit sig stabil och myten om ångest och själslig plåga som icke kompromissbara komponenter i konstnärsgeniets konstitution visar inga svaghetstecken.
Motpolerna lycka och lidande är alltså klart och tydligt inringade och mellan dessa har en allmän sanning knådats fram om att tabut kring psykisk ohälsa i dag skulle vara brutet, att skammen skulle ha bleknat kring ­tidigare skambelagda sjukdomssyndrom.

Jag tillåter mig tvivla, noterar i stället hur samma uppdelning som alltid förr gällt mellan dem som kan föra sin talan och dem som livet gjort språklösa, ännu gäller. Medan det socialt accepterade psykiska lidandet, dem som lider på rätt sätt och har förmågan att åtminstone till och från intellektualisera kring sina problem, har ­beretts plats för att skapa gråskala i all bländvit lyckojakt, har samhällets dövöra slagit till mot den fula och ovärdiga sortens psykiska ­lidande.
Nya oroväckande hierarkier skissas i detta upp, där dem som av samhället utsetts till att föra de psykiskt lidandes talan i stället för att tala för dessa gör de ordlösa ännu mera osynliga.