Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

En politisk författare av den finaste sorten

Varje nobelpristillkännagivande är att öppna en skattkista till ett författarskap. Ibland, för de flesta och i de ­flesta fall, är pristagarna författare man stiftar bekantskap med i efterhand, men ibland blir tillkännagivandet i stället en anledning att återvända med nya ögon till ett viktigt författarskap.
Mario Vargas Llosa tillhör de mera tillgängliga nobelförfattarna som många har redan en etablerad relation till – därför är det glädjande att han dessutom har en så pass rik produktion bakom sig att det även för den mera inläste finns mer att upptäcka för att komplettera bilden av hans författarskap. Själv har jag läst två av Vargas Llosas senaste på svenska, den erotiskt glödande Don Rigobertos anteckningsböcker och den senast utkomna (också den sensuell och tungt doftande) Den stygga flickans rackartyg och minns från dessa en författare med många och högpigmenterade färger i sin palett, en av dem som utan att göra avkall på omsorgsfullheten i detaljerna samtidigt målar de breda skeendena. Vargas Llosa kan berätta och är dessutom en politisk författare av den finaste sorten – den typ som värjer sig från bördan i att vara just politisk, som skriver det han ser och som när han tvingas välja mellan politiken och litteraturen väljer det som ger livsinnehåll – litteraturen.
 

I efterspelen av tillkännagivandet kan man för övrigt konstatera att detta års nobelförspel bekräftar att den mediala showen fortsätter växa kring litteraturprisspekulationerna, denna föreställning så skickligt regisserad av Svenska Akademien som med imponerande precision håller dörren till finrummet precis lagom mycket på glänt för att kittla nyfikna och samtidigt upprätthålla den stolta traditionen av slutenhet utåt.
 

Nytt på senare tid i förhandskarusellen, något som förändrat scenen för nobelprisförfarandet och samtalet därikring, är nätets närvaro. Ett påtagligt exempel är förstås vid läckanklagelserna 2008, då oddsen för Jean-Marie Gustave Le Clézio plötsligt störtdök innan tillkännagivandet – vi minns hur Horace Engdahl då pekade ut ny teknik som boven i dramat. Enligt Engdahl hade ledamöternas användande av nätet i sin kommunikation gjort hemlighetskonstruktionen sårbar.
Och visst, så fort information skeppas via digitala farvatten blir den svår att kontrollera. Detta faktum har dock även en annan sida, vilket Horace vid tillfället inte berörde – nämligen att nätet och ny kommunikationsteknik utöver att äventyra sekretessen också möjliggör ett livligare och bredare litteratursamtal uppkrokat på nobelspekulationerna än vad som någonsin varit möjligt
i en analog verklighet.

Bland bokbloggare och på litteratursajter pågår nämligen inför varje års nobelpristillkännagivande litterära bildningsprojekt av stora mått – med allt från entusiaster som utifrån spelbolagens listor prickar av lästa författare, till de riktigt initierade diskussionerna mellan inlästa, samt någon hetare drabbning då och då (som klassikern då Johanna Lindbäck på bokhora i förhandssnacket 2008 slängde ut frågan om det verkligen var någon som faktiskt läst den ständige förhandsfavoriten Adonis, en fråga som bemöttes med lika delar upprördhet som hejarop över modet i den ställda frågan och där flera sade sig vara på gång att ta sig an författarskapet). Ett vitalt förhandssurr är alltså en välkommen biprodukt av senare års medieshow och något som bara vara av godo, för ekvationen är enkel: ju fler författarskap som lyfts och ju fler som deltar i samtalet, desto fler viktiga författarskap har chans att verkligen bli lästa och kända.

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>