Omvägar och irrvägar
I veckans fredagskrönika skriver jag om spänningsfältet mellan Umeå och staten när det gäller 2014. Regeringens besked om samverkan med statliga institutioner i stället för fria pengar till 2014 har av många tolkats som utslag av förmynderi och storstadschauvinism – men de uteblivna pengarna kan också ses som ett dystert resultat av en nedprioritering överlag av kulturen, vilket är ett problem som sträcker sig långt efter 2014.
——————————–
Bland mycket annat som 2014 sätter ljus på återfinns spänningsfältet periferi/centrum, lantis/storstads-problematiken om man så vill. Klart är att relationen mellan den attitydstarka staden i norr och huvudstaden inte alltid är av det okomplicerade slaget, men saker ställs på sin spets när Europa riktar blicken förbi Stockholm mot Umeå.
Hur mycket pappa staten egentligen ska ha att säga till om när det gäller den utmärkelse som formellt höjer lilla Umeå över det nationella till att vara en europeisk angelägenhet är en fråga som aktualiserats av budgetbeskedet om 2012 års pengar till satsningen, där regeringen erbjöd samverkan i stället för att lätta på plånboken – ett besked på tvärs mot övergripande kulturpolitiska ambitioner om regionalisering och därmed möjligt att tolka som ett extra hårt underkännande av 2014-planeringen så långt.
Utåt sett har både företrädare för stat och 2014 hållit sig klädsamt positiva till förestående samarbeten, men naturligtvis har också det förväntade maskineriet dragit i gång under ytan, småputtrande av kränkta känslor och fadersuppror.
I går skrev Leif Larsson, att för att genomföra ett europeiskt kulturår måste staten hoppas – med statlig inblandning går poängen förlorad om det europeiska och Umeå skulle blott och bart bli ett skyltfönster för de kungliga i huvudstaden, menade han.
Och visst, för den som ser självständighet gentemot staten som en bärande del i 2014 är förstås beskedet om påtvingat samarbete dystert, i regeringens strama hållning i fråga om de fria pengarna kan mycket läsas in av lantisförakt och förmynderi om man så vill. Och det kan man ha sina vitt skilda skäl att vilja göra.
Men innan vi bestämmer oss för att betrakta statens roll i Umeå 2014 som ett problem kan det vara bra att klargöra vissa saker. Först dock helt kort om det större problem som ligger inbakat i frågan om 2012 och finanserna, nämligen det att statens institutioner inte får något ekonomiskt tillskott för att samverka med Umeå. Helt i linje med rådande omstruktureringar i kulturlivet alltså, där mer och mer åläggs institutionerna utan att resurser tillskjuts och snarare än klåfingrigt och förmyndaraktigt kan statlig snålhet gentemot 2014 nog ses som ett bevis för ett nedprioriterande av kulturen överlag. Vilket i sig är ett bekymmer långt större än ett nödtorftigt sammansatt kulturhuvudstadsarrangemang – för hela Sverige och med tänkbara effekter långt efter 2014.
Låt oss också påminna oss om att påbuden om samarbete inte varit något som de statliga institutionerna själva efterfrågat eller jublat åt, för flertalet av dessa kom – vilket Kajsa Althén skrev om när regleringsbreven blev offentliga – direktiven om utökade uppgifter inom befintliga finansiella ramar som en inte helt angenäm överraskning. Inga klåfingrar där, däremot säkert en stor öppenhet inför Umeås egna initiativ för hur de statliga resurserna kan brukas uppe i norr.
Åter till relationen Stockholm och Umeå, där det finns två problem i resonemanget som bygger på tesen om staten som en kraft i fel riktning för ett gott 2014. För det första är avfärdandet av statsstöd tyvärr inte en hållning Umeå har råd att inta, inte heller i kulturstaden Umeå bär kulturen sina egna kostnader, även om vissa goda icke statsbidragsgödda exempel, som tydligen Refused, kan noteras. I stället är det väl så att mycket av näringen i den goda jordmån som skapat det kulturliv som belönas med 2014-utmärkelse kommer från statligt håll anno 1974.
För det andra handlar det om rädslan för att samarbete skulle vara liktydigt med statlig detaljstyrning av kulturhuvudsarbetet. Farhågorna är begripliga, men här kunde Umeå använda sig av sitt berättigade goda självförtroende för att klart kunna se hur vi inte behöver rädas sådant, utan har allt att vinna på den samverkan som betonas. Umeå har god kompetens och erfarenhet av att tillsammans med andra skapa storslagna saker med eget tydligt signum – inarbetade samarbetsvägar som visat ge strålande resultat finns redan i dag mellan Umeå och Stockholm.
Beskedet om samverkan i stället för statliga pengar över disk är tråkigt för alla utövare i Umeå som hoppats på förtroende och kapital, men lär sannolikt ha väckt störst bestörtning inom ett väldigt lokalt kanslikontor vid Rådhustorget (även om kärntruppen i 2014 utåt sett behåller ett lugn vore det konstigt om inte uteblivna 170 miljoner väckte ett visst darr). För många kulturutövare råder dock business as usual, de vanliga statsanslagen tickar in som förr, uppmärkta med 2014-logga eller ej.
Alltså, de omvägar som tas i dag löper inte via Stockholm mellan EU och Umeå, i stället tyder det mesta på att omvägarna som just nu brukas mest frekvent är de som går mellan kulturarrangörer förbi 2014-kontoret och direkt till staten. Alla vill att 2014 ska bli bra, ett misslyckande ligger inte i någons intresse och för de kulturaktörer som arbetar för fullt i ett långsiktigt perspektiv med produktioner inför 2014 gäller just nu av mycket att döma principen; bättre statens stöd i handen än tio diffusa besked från 2014.
Senaste kommentarerna