I veckan har turerna kring Umeå kommuns hårdare tillämpning av bisyssleregler riktat ljus på vad som syns vara just en sådan krympningsmanöver. Ett flertal kommunanställda kulturarbetare uppger sig jagade av de tuffare villkoren, bland dem författaren Anna Holmström Degerman som berättat i VK och i radios Studio 1 om hur skärpningen av reglerna gör att hon säger upp sig från sitt jobb som kommunanställd bibliotekarie, detta sedan kommunen meddelat att hon inte fick prata om sina böcker i samband med författarbesök.

 

Reglerna om vad en kommunanställd får och inte får ägna sig åt vid sidan av sin anställning är inte nya, det som inträtt är en skärpt tolkning och frågan som blir intressant att ställa är naturligtvis, varför just nu? Hur kommer det sig att en kommun i en kulturpolitisk verklighet som ställer allt högre krav på kulturarbetares förmåga till växelbruk, företagande och kreativt karriärbyggande, bestämmer sig för att täppa till och försvåra villkoren i stället för att bejaka anställdas vilja att pussla ihop ett yrkesliv där både en trygg anställning och kulturskapande kan ingå? 

Svaret som ligger nära till hands formar sig mot just den nya kulturpolitiska verkligheten som växer fram – kulturen genomgår i dag genomgripande förändring, mot marknadsanpassning, mot ett allt tuffare uppdelande i produktionsenheter och konsumtionsenheter. När en sådan marknadens konsensus råder blir det förstås mer naturligt att se kulturyttringar som i första hand konkurrenter om marknadsandelar och betraktat ur den vinkeln ter sig en skärpning av regeln om konkurrensbisysslor också följdriktig. 

Men om vi vänder på det då och provar det andra sättet att tänka? Hur funkar regelverken under förutsättningen att litteraturen och poesin inte främst är en marknadsplats? Om vi leker med tanken att utrymmet och uppmärksamheten hos publiken, konsumenterna, bara räcker och räcker – att ord föder ord och samtal föder samtal? Hur tillämpliga är konkurrensreglerna om det är så att kulturen inte främst handlar om köpslående och varuutbyte utan om att tillsammans med andra finna bra platser för att formulera saker om det mänskliga? Ja, ganska dåligt – dessutom med skadeverkningar större att vara förödande för den enskilda, ett samhälle som gradvis svälter ut sina poeter har inga vidare framtidsprognoser sett till hoppet om humanitet, jämlikhet och tolerans och sanningen är den att extremt få, även inräknat eliten bland konstnärer och författare, kan leva på endast sitt konstnärliga skapande. 

 

En ny infrastruktur växer fram i kulturpolitiken och på kulturens arbetsmarknad #<a> samtidigt som en decentralisering pågår växer nya finansieringsformer fram för kulturen, kultursponsringen förväntas öka och högre ställda krav på flexibilitet och kreativitet gäller för den enskilde kulturarbetaren. I denna nya struktur måste vi bygga in rimliga överlevnadsmöjligheter för författarna och konstnärerna, det måste vara möjligt att utöva arbetsuppgifter som ligger inom det egna kunskaps- och intresseområdet utan att bli misstänkliggjord och motarbetad. 

 

Poesin ligger bortom den normala varucirkulationen, konstaterade författaren och kritikern Anna Hallberg under Littfest nyligen. Det är inte ekonomiskt försvarbart att skriva poesi, menade Hallberg, som gör just detta ändå – skriver för att det behövs, för att hon behöver det. 

Författaren Mats Söderlund slog under samma seminarium fast att det inte är samma sak att vilja bli läst som att vilja bli såld. Dessa två tankar måste vi kunna hålla i huvudet samtidigt när villkoren ritas upp för en ny kulturarbetsmarknad i kommersialismens tidevarv – att en författare både kan vilja få sin bok läst och samtidigt arbeta för litteratur i vidare mening. Och att den ena ambitionen inte utesluter den andra.

Dessutom bör vi precis som i alla andra lägen när strukturella förändringar sker, vara snabba på fötterna och göra täta återkopplingar till visionerna, i varje litet nytt beslut överväga den djupare kultursynen. Fråga oss; vad vill vi med kulturen?

Är vi bara köpare och säljare på en allt mer desperat marknadsplats eller är vi människor som vill ta kulturen och varandra till hjälp för att växa till något större än oss själva?