Ett rum med rymd och ljus
Om nya Bildmuseet och konstnärens anställningsbarhet handlar veckans fredagskrönika.
………………………………..
Lövsprickning, examenstider, tid att bedöma och betygsätta – blir de lönsamma, våra små vänner? I morgon öppnar tre examensutställningar på Konstnärligt campus i pampigast tänkbara arrangemang – med framtidens konstnärer, arkitekter och designers invigs Bildmuseet, en studieepok tar slut och berättelsen tar sin början om ett nytt hus i slående älvsläge, där ljus och rymd ger en bestämd känsla av hopp, både om konsten och om framtiden.
Det nya klustret av konstnärliga utbildningar är en fantastisk kraft att vara glad över och i spröd och hoppfull grönska är det förstås elakt att punktera stämningen, men till examenstid hör också frågor om anställningsbarhet. De lägger ofrånkomligen sin kalla hand över alla som ger sig ut på arbetsmarknaden och gör tyvärr inget undantag för Umeå och ett sprängkraftigt Konstnärligt campus. Tvärtom är frågorna om anställningsbarhet inom kulturarbetsfältet väl bland de svåraste att besvara.
Nio är de elever som i år går ut konsthögskolan (i morgon presenteras de utförligare på kultursidan) och de bekämpar framtidsdystopierna genom att angripa utställningstemat semantiskt – i stället för att tala om den som ”den sista” har de valt att se den som ”den första”. En både realistisk och samhällsanpassad framtidssyn – vem vill ha ett gäng motsträviga 1974-nostalgiker ute på konstnärsfältet, nej eget driv och positivt tänk, entreprenörsanda, stakar ut vägen mot det nya kulturlandskapets blå berg.
Utkomna efter en lång utbildning handlar livet efter examen för konststudenter som för andra efter högskoleutbildningar om att finna sin brödföda och de frågor om framtida yrkesliv som kan ta höjd i skydd av csn-lån tvingas i betygs- och bedömningstider ned på mera praktiska nivåer – vilka kriterier bortom dem av utbildningen statuerade behöver vara uppfyllda, vilken sorts konstnär är den som ska klara sig bäst i livet?
Den som värker fram mest kreativa försörjningslösningar? Den som knäcker framgångskonceptet á la Hirst och får sälja stort och dyrt på det globala fältet? Den som bäst bevarar idén om konstens frihet, om än det må ske på den egna karriärens bekostnad?
I betygstider, inför klivet ut i verkligheten tätnar frågorna – och mellan alla dem om arbetsmarknad och karriär skymtar de stora gäckande som: Vad är bra konst? Och i lagret därunder, hela den vidsträckta, eviga frågan; Vad är konst?
Börjar man här, i det stora, kan man sedan åter leta sig upp mot frågor om arbetsmarknad med självklara argument för anställningsbarheten. Frågan om konstnärens möjligheter att göra sitt jobb kokar nämligen ned till; vill vi eller vill vi inte ha tillgång till det ljusa rum i offentligheten som konsten och konstarterna skapar.
Svaret på det är i den demokratiska världen jakande, i teorin förstår vi vikten av att låta konsten hålla ett rum vikt för luft och ljus, för den nödvändiga fiktionen, det fria samtalet.
För att konsten ska ha kraft att hålla ut väggarna i detta rum måste den få verka i egen rätt och stå fullständigt fri från både ekonomiska och politiska påtryckningar, hela tiden värna sina gränser.
I en demokratisk värld kan detta handla om att ge utövande konstnärer bra villkor att göra sitt jobb, möjligheter att använda sitt konstnärskap på ett så konstruktivt sätt som möjligt samt anpassa utbildningarna efter en reell arbetsmarknad.
Att den demokratiska världen ger sina konstnärer sjyssta arbetsvillkor är dock en angelägenhet som rör mer än den enskildes anställningsbarhet och försörjningsmöjligheter, det är också en solidaritetshandling med länder där konsten inte är självklar, där kampen för det fria skapandet kan vara betydligt mera blodig.
I vårt nya Bildmuseum gestaltas idén vackert om fiktionens ljusa rum. Låt oss, när vi rör oss i dessa rum – i ett politiskt sammanhang där händer och tankar inte behöver vara upptagna med att pressa väggarna utåt och försvara sitt utrymme, utan kan ägna sig åt skapande – låt oss här hålla tanken vid liv om att anställningsbarhet för våra svenska konstnärer är en fråga som flätar in sig i hela den demokratiska världens bevarande.
Senaste kommentarerna