Förföriska löften om ett annat liv
I veckans fredagskrönika; om allas längtan efter våra fräscha sommarjag, om hur den vanliga frågan om varifrån vi kommer under sommaren vrids om till vart vi är på väg – och om hur vi trots att all uppmärksamhet riktas framåt ändå inte lyckas frikoppla oss från oss själva…
——————–
Författaren Åsa Larsson berättar i nya numret av tidningen Vi Läser om hur djupt präglat hennes liv och författarskap är av hennes tornedalska rötter. Den ortspecifika varianten av jante – enligt Larsson där självkritik och ödmjukhet följer som positiva egenskaper intill mindervärdet – tillsammans med laestadianismen och det bibliska som en eld åt språket och tron på berättelsen, har format ett målmedvetet författarskap som nu söker sig från framgångsrik deckarsvit mot en längtan efter ett episkt, historiskt berättande. Men därtill, förstås baksidorna:
– Jag för ett krig mot tornedalingen i mig varje dag, säger Åsa Larsson och tar sitt norrbottniska ursprung till hjälp för att förklara sina problem att hantera förlagens pr-maskineri när hennes böcker ska lanseras.
Upptagenheten kring geografiskt ursprung är inte på något vis unik i intervjun med Åsa Larsson, tvärtom följer den regeln för personporträtt i media. Okej, personer från den norra landsändan får kanske finna sig i ett mer intensivt intresse för ursprung än säg, en västgöte eller närking, men ett visst grävande i ursprungsmyllan är obligatoriskt när den ena eller andra egenskapen eller särdraget ska förklaras.
Och med platsen följer klass och social hemvist: Var kommer du ifrån? frågade Anneli Jordahl i sin antologi om klass för några år sedan och i Vi Läser-intervjun berättar Åsa Larsson om hur plats och klass flätas samman, om kulturkrocken vid flytten till akademiska Uppsala – vi var rent socialt en generation efter mina kamraters familjer, ovana vid hotell och restaurangbesök, konstaterar hon.
Var kommer du ifrån? Frågan fortsätter uppta vårt intresse i dagens rörliga samhälle – även i seriösa sammanhang, när vi skalar bort de värsta generaliseringarna om hur den eller den är som vuxit upp där eller där, finns en outtalad och envis uppfattning kvar om att platsen präglar oss. Med platsen som idé under fötterna betraktar vi oss själva och vår omgivning. Och visst, att skåda sitt ursprung och där finna förklaringsmodeller för vår person kan vara trösterikt – men också de oönskade dragen i självbilden cementeras i blickarna ner i myllan, vilket kan vara bra att hålla i minne.
Men hallå – ropar nu någon, nog om platsen – sommaren väller in och allt omkring oss är faktiskt i rörelse. Överallt löpare och cyklister, överallt avslut och uppbrott, överallt utrop om semestrar som ska planeras, resor som ska bli, över oss alla en mild piska; framåt vänner, det är dags att kasta loss förtöjningarna.
För det sker ett skifte någonstans i början av juni – den fråga om varifrån vi kommer som upptar oss annars om året tippar över till att under ett par månader handla om; Vart är vi på väg?
Sommaren mobiliserar rörelse, i rörelsen ett litet löfte om frihet.
Varje år samma fenomen, planerna framåt mot semesterveckornas mobila liv andas varje år samma tro på och längtan efter en ny identitet, ett nytt jag att prova bortom vardagens bojor. En tid då vi faktiskt vill låta platsen vi är på väg mot definiera oss mer än platsen vi kommer ifrån.
Och visst är det förföriskt enkelt att låta sig luras av sommarlivets till synes högre rymd – i civila utstyrslar och forsande framåt borde det i teorin vara enkelt att få vila från sin position i vardagen.
Men i själva verket är väl sommaren och semesterns rörelse framåt något som befäster klass och social tillhörighet snarare än frikopplar oss från vardagsstrukturerna. I badbyxor på stranden syns visserligen ingen skillnad på direktör och callcenterslav, men vi behöver höja blicken; vilken strand talar vi om? En exklusiv liten remsa i den grekiska arkipelagen, eller den stora svenneplayan? Se där – i den fria rörelsen ändå gränser och tak att ta hänsyn till.
Semestrar blir ofta brännpunkter, smärtpunkter för våra liv. De semesterjag vi längtar efter att återse, dem vi tror oss vara egentligen, får rätta sig efter krass verklighet som placerar oss i samma kompromisslösningar som alla andra, på de vanliga nivåerna i de sociala och klassmässiga skalorna. Och detta samtidigt – i sommarens flykt framåt – som nostalgiska visioner slår sina cementbojor kring fötterna på oss, fjättrar normalt sett jämställda par i husrenoveringsprojekt som aldrig aldrig tar slut, i oupphörligt hushållsarbete – fixande av luncher, kakor, strandkorgar, tvätt…
Några korta veckor om året frikopplar vi oss från platsen, längtar vi efter rörelse. Är samtidigt så fjättrade.
Vart är vi på väg? Var får vi syn på oss själva i galoppen ut i sommargrönskan?
Man hör ett sus i trädens kronor; glöm inte bort att leva.
Vi ska nog lyssna till detta, medan vi rusar framåt också minnas Tranströmers glänta och Boyes resa mot målet – aldrig glömma att det är i de irrande strövtågen vi gör de stora upptäckterna. Att den frihet som finns i rörelsen måste erövras aktivt.
Senaste kommentarerna