Är det därför vi blickar så trånsjukt mot kusten när sommaren nalkas? Är det därför vi söker mötet med de stora vattenmassorna – för att havet ger oss verkligheten? Havet; isfritt under en längre sammanhållen tid, under sommarmånaderna äntligen tillgängligt på ett annat sätt än under tider då kyla och plikter styr rörelsemönstren. 

Ja, kanske finns det skäl att ifrågasätta standarduppfattningen om att det är frihet och äventyr som lockar i mötet med havet – kanske är det snarare saknaden efter verkligheten som får oss att söka oss mot kusterna i sommartid?

I midsommartid vänder vi oss mot det stora blå och medan vi år 2012 lyssnar till havsbruset fyller det avklingande sorlet från klasshatsdebatten luftrummet och mediespalterna. Havet och hatet – i år samsas de för en stund i vår närhet när vi inviger sommaren – och tumlande om varandra visar det sig att de har sina beröringspunkter.  

Ursinnet och en vild kraft, ibland synlig, ibland hotande under en blank yta, förenar hat och hav – bland bilderna i vår kollektiva bank av ikoner och schabloner finns den av den lilla människan som i vrede eller förtvivlan vänder sig mot havet. Till havet går vi med vår sorg och ilska, i vågorna häller vi ned hatet. Och havet vrålar tillbaka, säger ”kom igen bara, jag kan ta det”.

 

Det finns väl någon sjöfararromantisk sanning om att det bara är den som inte förstår havet som fruktar det, att det är för den som möter havet utan respekt för dess väsen som havet blir farligt. På samma sätt kunde man tänka om hatet, för att förstå hatet gäller att utforska dess väsen med respekt, däremot utan rädsla – rädsla kan ju som bekant lätt gro vidare ut i ännu mera hat. 

Klasshatsdebatten har fyllts av olika teorier om hatet och hatets väsen – många relevanta för en förståelse av hatet, många sanna på sina skilda vis. Hatet kan helt visst bli större både hos den som hatar och bli hatad när det träffar sitt mål, men det kan också spys ut som rening för individen och kollektivet. 

Hatet är en drivkraft för förändring men kan förstås också vara bara destruktivt. En viss strävan efter klassåtskillnad (!) i själva hatet smög sig också in  i retoriken – så ville till exempel Dan Jönsson skilja på hat och vrede, göra hatet till den fulare av två bröder, där vreden skulle vara mer konstruktiv. Och i slutrepliken i måndagens DN – som följdes av ett ps till ps.et i en touché av Johan Jönsson i onsdags – blev det åter klasskillnad när Jens Liljestrand bekände sig privilegierad över att slippa hata. För, som Liljestrand skrev, människan krymper av att hata.  

I detta kom vi nära den sårigaste punkten i klasshatsfenomenet; det faktum som kvarstår hur mycket debattörer från både höger och vänster än försökt lyfta hatet till ett intellektuellt val, en hållning: att hatet inte är en åsikt eller en ståndpunkt, utan mycket mera ursprungsrått. Att hatet kommer när det kommer. Som känslor gör, de uppstår när de uppstår men aldrig utan anledning.

Som havet, det finns där. Det är verkligheten.

 

I Finland tänder man eldar vid havet vid midsommar – om det skriver Inger Wikström Lindgren i VK i dag. Och om havet är verkligheten kanske vi kan föreställa oss elden som hatet – havet speglar elden, gör det synligt på en yta där det inte smärtar och bränner, men där bilden blir möjlig att tolka och förstå. 

Havet är verkligheten, men också en projektionsyta. På samma sätt som kulturen erbjuder den en plats för reflektion, för spegling. Så enkelt kan det faktiskt få vara: Johan Jönssons hat mot överklassen speglar sig i vattnet i form av poesi som beskriver rasande handlingar och ska inte läsas som annat än just en spegling av en eld. Genom att titta på spegelbilden kan vi prata om elden, just för att det är en spegelbild är den möjlig att tolka, avkoda, just därför kan den också utan att säga emot sig själv applåderas i fina salonger. Det är det som är det fina med kultur, vilket förvånansvärt många tyckts glömma i debatten – att den ligger utom oss själva, att kulturyttringen som gestaltar hat stammar från samma källa som hatet, men att själva förflyttningen gör hatet enklare att prata om.

Frågan om huruvida det är okej eller inte att hata överklassen, som gjort marken sank på somliga ställen i debatten, är faktiskt inte relevant; hatet finns där, oavsett om det legitimeras av etablissemanget eller inte. 

Vår uppgift är att koda spegelbilden i kulturen av det hat som uppenbarligen brinner – detta utan att låta hatets eld få spridning. 

Förmågan att göra detta är väl ytterst det som kännetecknar mänskligheten, ett civiliserat samhälle – att kunna prata om det som bränner utan att själva förbrännas. 

Alltså; havet är sin egen verklighet, en yta för synliggörande – men vi människor måste fortfarande förbli människor, havet gör oss inte fria på det viset.

Sven Yrvinds visdomar igen; Havet talar sanning. Havet vill aldrig väl, vill aldrig ont. Havet är ett hav. Ingenting annat.

 

Sara Meidell