Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Efterrätten först i nya tidens kulturdebatt

Med samtiden personfixering och krav på snabbhet har debatten om konsten förflyttats till att i dag komma före själva verken – om farorna med detta i veckans fredagskrönika:

……………………………………………

Kommer ni ihåg baklängesmiddagarna? De där studentikosa tillställningarna som var populära ett tag där ett sällskap förs samman för att tvingas fnissa sig igenom en trerätters i fel ordning – tillkämpat trycka toast skagen och salta pinnar vid ett klockslag då kropp och normala middagskonventioner skriker efter espresso och choklad.

För tillfället pågår i kulturdebatten just sådana baklängesmiddagar – där den normala ordningen är omkastad så att efterrätten kommer före huvudrätt. Det vill säga; att de kritiska diskussionerna kring nya verk i dag i allt högre grad föregår själva verken.
I morgon går Ulrika Kärnborgs pjäs om Natascha Kampusch upp på Stockholms stadsteater. Men redan för en vecka sedan ljöd startskottet för den moraliska debatten kring verket, när Natalia Kazmierska i Expressen demolerade, inte innehållet – för detta hade hon inte tagit del av ens i manusform skulle det visa sig – utan uppsättningens avsaknad av moral i användandet av ett redan exploaterat offer i en scenisk gestaltning. 
Samma mediala gång gällde för Stina Wirséns Lilla skär och alla små brokiga, som ju slets i stycken långt före premiären. Fler och fler blir också de böcker – biografierna, de halvt fiktiva, halvt verklighetsbaserade – som blir föremål för heta diskussioner i offentligheten medan själva böckerna ännu ligger kvar på tryckeriernas lastpallar.
 
Och till veckan kommer Scum-manifestet till Umeå, och här talar vi baklängesmiddag i nobelklass. Bortsett från de stora mediala konstskandalerna – Anna Odell, NUG – finns det få verk i vår närmaste samtid som så många haft så starka åsikter om, utan att själva ha tagit del av. Redan i slutet av sommaren togs ett litet smakprov av festmåltiden när en arg Umeåprofessor och DO-anmälare av pjäsen på ett helt tidningsuppslag argumenterade för det förakt han kände inför den teaterföreställning han inte sett. 
I sådana här förhandsdebatter ryms under täckmantel av en diskussion om konstens gränser ofta ett stort mått av kulturförakt, men denna nya ordning i det offentliga samtalet är i dag så normaliserat att vi inte reagerar mer än med ett litet suckande. 
Vi vet och börjar vänja oss – påbudspiskan om snabbhet viner så hårt över vår medieverklighet, att den positiva och negativa kritik, den fördjupande reflektion, som enligt all tidigare logik följer i spåren efter ett verk eller en händelse, nu har programlagts före – som uppvärmning, som manual för påbjuden tolkning. 
 
Den tyngsta förklaringen av den nya baklängesordningen ligger i hur alltmer av fiktionen tar avstamp i verkligheten: i dag stämplas autofiktion på var och varannan bok medan teaterscenerna fylls av pjäser tapetserade på verkliga förlagor, personer, händelser – klart att debatterna då sliter sig lösa och hinner före premiärerna, lockelsen i att prata om kända händelser skildrade i kulturen blir självklart för stor för ett bränsleslukande mediemaskineri för att någon ska orka vänta på premiär, boksläpp, vernissage.
I dag får vi allt på en gång, med plusmeny.
En snärtigt formulerad kritikertrailer före teaterbesöket? 
Lite uppfriskande recensentsparring innan mötet med konstverket? 
Ett glas bubbel till debatten? 3D-glasögon?
 
Vad är problemet då, undrar kanske någon? Är inte all debatt bra – och står det inte var och en fritt att begära ordet, även dem som inte tagit del av den pjäs/bok/film som debatteras? Har inte alla rätt till sin åsikt? 
Jo, men just detta – att bevara rätten till allas åsikt, hänger mer intimt samman med respekt för rätt ordning i kultur- och mediedebatten mellan kritik och de konstnärliga uttrycken, än vad vi tror.
För – och detta är själva den hårda och avgörande kärnan i hur vi måste betrakta konsten och samtalet om den: 
 
Vi kan aldrig veta vad som ska hända i konstens rum innan vi träder in i detta. 
 
När vi går in i salongerna kan vi aldrig veta hur och vem vi kommer ut som. Detta är konstens magi och kraft – att kunna förändra ett seende. Och jag är väldigt rädd att den kraften och parametern är något vi avfärdat i samtalet om konsten, när all debatt tas i förväg. 
Att kritisera verk utifrån moraliska synpunkter på dess yttre faktorer eller utifrån ett innehåll som ännu inte är känt, underminerar både den seriösa kritiken och själva konsten. Ett verks moral är inte heller något statiskt, en orubblig konstant, utan kan faktiskt förändras utifrån konstnärliga aspekter. 
Även om vi kan ha invändningar mot ett projekt som gestaltar ett tragiskt öde på scen utifrån verklig förlaga som i fallet Kampusch, kan (jag säger, kan) det finnas en möjlighet att vi, om vi tar emot verket förutsättningslöst, får en ny förståelse för något vi inte dittills känt eller insett. På samma vis med Scum-manifestet: det finns en möjlighet att den som faktiskt går och ser pjäsen kan komma ut med en ny förståelse.
 
Endast i vissa enskilda fall är det motiverat att ta debatten före verket – Noréns 7:3 är det givna exemplet, projektet som om det sablats ner på förhand inte hade behövt sluta i iskall tragik. 
Men en övergripande analys av läget måste bli det att vi, när vi flyttar en moralisk debatt om ett verk till en tidpunkt före verket, mer dramatiskt än vi kanske föreställer oss, närmar oss ett system där vi bygger in allt högre grad av självcensur. 
I en hetsigare medieverklighet behöver vi på allvar fråga oss vad som händer med ett fritt konstskapande när risken för skenande misstolkningar och moraliska invändningar kan sänka ett verk redan innan det nått sin publik. 
För lika fruktansvärt som väldigt tänkbart i en framtid där verk debatteras innan de nått sin publik, är scenarier där både en och två manusförfattare, konstnärer och barnboksillustratörer hejdar sig med pennan över pappret och tightar till konsekvensanalysen, backar lite för säkerhets skull. 
Gör konstens rum mindre redan på skisstadiet, sänker taket för samtalet redan på förhand.
En rätt obehaglig vision, inte sant?
 
Som tröstande alternativ och lindring av baklängesmiddagarnas lätta illamående kan vi pränta in detta: 
Vi vet inte vad som kommer att hända med oss i konstens rum. 
Upprepa detta för dig själv när förhandsdebatternas larm ljuder nästa gång – vi vet inte vem vi kommer ut som efter ett besök i konstens rum – inget hot, bara en stor och värdefull möjlighet. 
 

2 kommentarer

  1. Mikael

    Intressanta iakttagelser och ståndpunkter! Att bevara rätten till en egen åsikt innan den grumlas av allehanda synpunkter, tolkningar och annat ”kladd”. Så borde vi också ges möjlighet till! Det gäller ju samma principer inom rättsväsendet, både kring jävsituationer samt vittnen som ska hållas opåverkade i en process. Jag associerar till en liknande företeelse, kanske trend, kring detta fenomen, som handlar om prylar. Jag hörde en trendspanare som sa att det är enbart hög status att ha förbeställt exempelvis nästa iPhone, men när ”förturen” övergår i ägande och handhavande är det alltid något annat vi ska köa för att vilja ha. Ja, det finns trots allt hopp och förebilder! Såg på Kulturnyheterna om en debutant som hyllats för sin roman, som inte ville läsa recensionerna, utan bara kör på med sin nästa bok. Någon som förstått andemeningen av att försöka vara opåverkad, i alla fall har han spridit sin ambition vidare…

  2. Mikael

    På tal om kritik, yttrandefrihet och mod har jag hittat en rolig anekdot ur boken Replikerna från 1976. Jag citerar: ”Gamle kung Gustav V var närvarande när professor Carl Milles berömda Strindbergs-staty i Tegnérlunden i Stockholm avtäcktes. Kungen själv bringade täckelsen att falla och folkets jubel lät inte vänta på sej. Men när detta lagt sej, kunde inte majestätet låta bli att luta sej mot Milles och viska i hans öra: -Men varför har du gjort honom så ful? – Ers Majestät, blev Milles monumentala svar, för oss konstnärer är det bara dumheten som är ful!”. Antologin är sammanställd av Gits Olsson, Bokförlaget Bra Böcker 1976. Har inte verifierat citatet någonstans, men uttalandet är ändå värt att lyfta fram, tycker jag. Känns som ett uttalande som än idag skulle kunna skapa lite mediautrymme om det sades högt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>