Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Om löss och människor

En av de tyngre politiska scener man finner i Astrid Lindgrens produktion är den när Madicken och lillasyster Lisabet drar hem hårlöss till medelklassidyllen Junibacken. 

Den migränbenägna modern ställs inför två val – antingen förbjuda lek med fattigungarna varifrån smittan antas ha kommit, eller köra en kollektiv lusbehandling. Fina frun på Junibacken väljer det sistnämnda – och sätter jungfrun Alva i arbete med att utföra själva saneringen. Det är dock inte Alva, utan husfrun själv, som senare i stället för beröm får en skopa iskallt raljerande från maken Jonas över beslutet. Lite sabadillättika tvättar inte bort några sociala orättvisor, menar han. Underförstått; till skillnad från det publicistiska värv han själv ägnar sig åt på tidningsredaktionen. 
Så modern drar sig sårad undan och lämnar för läsaren att avgöra vem som hade rätt och vem som hade fel.
Det är ett delikat moralisk dilemma Astrid Lindgren presenterar oss för – är fina fruns lusbehandling av fattiga Mia och Mattis djupt cynisk, en kallt rationell strategi för att skydda den egna sfären. 
Eller är den trots allt hopplösa behandlingen (man får gissa att nya löss hoppar på fattigungarna så snart de kommit ur Madickens privilegierade radie) i stället djupt medmänsklig? Är modern själv klar över svaret, där hon dväljs i sängkammardunklet?
 
Kanske inte – och poängen här ligger inte i det klara svaret, utan i själva frågan, som liksom alla av den bästa sortens moraliska dilemman kokar ner ideologi och politik till ett konkret vardagsproblem att hantera. 
Genom att följa lössens väg genom historien rundar vi vår samtids sociala spänningsfält. Som sådana är de små blodsugarna intressanta som studieobjekt och leder oss till lägen där vi tvingas bekänna färg i frågan om oss själva, hur vi betraktar vårt samhälles gemensamma utmaningar och var vi placerar in oss själva i samhällspusslet. 
Från Madickens 1920-tal har hårlössen kravlat sig vidare till ett 2012 där dess härjningar är monumentala och där lusplågan i dag placerar sig i topp två efter förkylning bland åkommor som sprids bland skolbarn. Vad avslöjar lössen utbredning om ett 2012, där massmejlen om kamning från förtvivlade skolor sprids över landet medan föräldrar kammar – eller inte kammar? 
 
När lössen i säsongsöppningen av tv-serien Solsidan drabbar Saltsjöbaden löser fina frun Mickan problemet genom fly hemmet och ta in på Grand Hôtel. I all sin parodierande form troligen en scen som ger en sorgligt korrekt och klargörande redogörelse för läget – i den kollektiva illusion som livsstils- och inredningsindustrin suggererat fram av Solsidans medelklass som ideal, är löss är något som drabbar andra – dem på skuggsidan, eller som Mickan utropar: Bor vi i Zambia eller Saltsjöbaden! 
För hur ihärdigt än informationskampanjer och expertråd upprepat hur stigmat kring hårlössen är borta – ”löss trivs bäst i RENT hår!” – ekar tydligen historiens rop om ”fattigunge” tillräckligt högt i ett kollektivt medvetande för att lössen, när de ändå drabbar – ska framkalla beteenden av flykt och förnekelse snarare än av den sammanbitna handlingskraft som präglat historiens lusbekämpning, hos Alvorna, hos historiens fina fruar, i fattigstugorna.
 
Hårlössens härjningar i ett 2012 rör sig mot den bekymmersamma insikten om att det gemensammas väl är värden som skattas lägre än någonsin. 
Från att historiskt sett ha betraktats som ett gemensamt problem att tackla med gemensamma krafter, står vi i dag handfallna inför lössen i ett samhälle som lär oss att den yttre profilen är allt och där varje problem är individens att lösa. Och lössen älskar hur vi människor glömmer bort att vi lever i en kollektiv verklighet – medan vi lullar runt berusade av vår individualitet erövrar de stadigt mark.
Det är i denna insikt vi kan börja komma tillrätta med lusproblemet. Vi behöver inte fler kampanjer, i stället behöver vi påminna oss om hur vi faktiskt – oavsett om vi gillar det eller inte – är en del av ett större sammanhang.
Lusbekämpning är nämligen, i all vardaglighet, den renaste formen av akt av gemensam omsorg om allas bästa och rör djupa värden som handlar om syn på människovärde och förmågan att dels kunna se sig själv som en individ likvärdig övriga i samhället, dels kunna se hur vi ibland behöver agera kollektivt – faktiskt plocka fram kammen förebyggande, trots att vi inte vill tänka på oss själva som potentiella smittspridare. 
Det finns en Astrid Lindgren-scen även för detta; den djupa medmänsklighet och omsorg som visas mellan Ronja och Birk när de möts i hemlighet i tunnlarna under den rämnade Mattisborgen – hon kammar hans hår och under symboliska protester blir den tilltufsade Birk både lusfri och given en stund av mänsklig värme.  
 
Lössen gör ingen skillnad på inkomst eller boendestatus och de älskar hur vi delar upp världen i vi och dom – i det avseendet följer smittan samma psykologiska banor som hiv-viruset, vars spridning i det svenska 1980-talet just nu skildras gripande i SVT genom Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. 
Jämförelsen kan tyckas oanständig, men förtjänar en stunds beaktande. Liksom lössen drar hiv-smittan med sig en iskall våg av historiskt stigma och liksom lössen gör hiv-virus ingen skillnad på folk och folk. 
Och precis som de mest fasansfulla av övriga faktiska och mentala sjukdomar ett samhälles hälsa kan drabbas av, är den betydande faktorn bakom spridningen också den farligaste: hur vi glömmer att se oss som delar av något gemensamt större. 
Hur vi börjar tänka i Vi och Dom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>