Persikohy och januarisnö

En underklädesklädd kvinna på en reklamplansch i skimrande persikotoner tornar upp sig framför min last av småkillar, när de väller ut ur bilen i januarimörk eftermiddag.
”Kolla där är puss och kram-tjejen”, tjoar någon och de andra ler instämmande, jojomensan.

Mitt unga sällskap av grabbar är alla i fem-, sexårsåldern, men de har saken fullständigt klar för sig; den nästan nakna och bländvitt leende kvinnan vill pussa och krama alla!

Fortfarande skakad efter P1-dokumentären om Nora, där jag nyss hört psykiater Ola Gefvert håna och förnedra sin klient, i praktiken mena att 17-åriga Nora haft sig själv att skylla för den grova våldtäkt hon utsatts för, har jag mer skärpa i rösten än situationen kanske påkallar när jag konfronterar ungarna ”Vad menar ni? HUR kan ni se att hon vill pussa alla?”
”Det ser man! Hon vill pussa ALLA!” förklarar småpojkarna med självklara stämmor och rushar iväg, som småpojkar gör.

I fartvinden hängde en skugga kvar, besvärande tecknade den upp en Gefvertsk världsordning där en kvinna alltid i första hand är kropp och behöver inordna sig i ett obönhörligt sexistiskt system för att förtjäna sådana saker som rätten att vara ett subjekt eller ens ett våldsoffer. Och jag tänkte mörka förtvivlade tankar om alla de Nora-flickor som döljer sig bakom den fasansfulla och viktiga som dragits fram i ljuset.

Nora-fallet är en berättelse om isande samhällelig fattigdom, samtidigt spränger den sönder alla de famlande försök vi följt i dagarna till att konkretisera begreppet barnfattigdom. Nora växte upp i en materiellt privilegierad miljö, det framgår också under programmen att hon dessutom utrustats med förmågan att uttrycka sig rikt och väl – äger det språk som vi lärt oss ska betyda makt. 

Men för Nora räckte inte materiell trygghet, inte heller att äga ett språk. Inte ens en millimeter. Det är plågsamt att höra det inspelade samtalet av det möte med Gefvert där Nora desperat vädjar om att få hjälp av en kvinnlig behandlare. Hur hon pressar Gefvert med Janne Josefsson-skarpa frågor, på ett så intelligent, välformulerat och metodiskt sätt att tekniken kunde användas som utbildningsmaterial på journalistutbildningar. Men utan att höras. 

För förstås beror ordets valör helt på situationen: träffar du på fel person i den vårdapparat som ska skydda, är du kvinna, har du horat, då är inte bara din kropp utan också dina ord luft. 

Man drabbas av vanmakt och förtvivlan av att inse precis hur maktlös den människa kan vara som har fel kön på fel plats. Men konsten är i dessa lägen att inte förtvivla, då blir vi handlingsförlamade – när tron på ordet sviker är det fortsätta prata vi måste göra. Det är med ord vi kan förstå och beskriva ett förtryck och med orden därmed bygga en språklig struktur som kan härbärgera verklighetens elände och göra det synligt. 

Orden bygger upp, hjälper oss också att se nyanser, gråzonerna – som i föreställningen Fortsätt #prataomdet, som på Umeåbesök i veckan gav en stark iscensatt version av samtalsrörelsen som startade 2010 i sociala medier av Johanna Koljonen, om oklara sexuella gränsdragningar. 

"Kanske borde jag polisanmälas för sexuella övergrepp på mig själv – för att ha gått med på sådant som inte känts bra", funderade en av rösterna på scenen i föreställningen där exemplen radades upp på situationer av smärtsamma sexuella upplevelser, otydliga maktutövanden, otydlig lust – händelser utplacerade på den grå skala som kan vara så livsfarlig. I gråzonen blev Nora nästan förintad; var hon våldsoffer eller våldsverkare, vem skadade värst – hon själv? 

Vi talar mycket om vikten av att se bortom det svart-vita, men vi behöver komma ihåg att livets nödvändiga gråskalor också kan tas i bruk av den som inte vill väl. Därför behöver vi fortsätta beskriva dem, konkretisera – med gråzonerna bättre beskrivna kan vi pricka in de exakta nyanserna, ta klivet bortom det kategoriska. Förmå se människan bortom maktsystem och strukturer, bortom sitt kön.

Småkillar bär inte ett manligt förtryck i generna. Genom vår blick på andra skapar vi varandra och det gäller både i destruktiv och uppbygglig riktning. 
Så jag lånar mina små manliga vänners blick på affischkvinnan och ser vad de ser; en snäll mammaperson som ser glad och lycklig ut – kanske vill hon ge någon en kram, eller en puss.
Jag låter den bilden smyga sig in intill det mitt sorgsna jag noterar; hur puss- och kram-tjejens persikohy skär sig brutalt mot den blåvita januarisnön.

En kommentar

  1. Mikael

    Vi vuxna får vara vaksamma på vår omgivning, vi som har möjlighet att sortera våra intryck. Bra att diskutera med berörda (framför allt barn) om hur olika bilder med sitt färg- och formspråk kan uppfattas. Vi vuxna blir ju också avrubbade av allt som sköljs över oss i media, så det är uppfriskande med hjälp från en annan generation. Jag tycks vara ensam att tycka att videon till Gangnam style har tydliga sexistiska inslag. Det är små saker kan tyckas, men på samma gång kan situationen upprepas bland barn och ungdomar som inte kanske gillar att ha en kille som trycker/nuddar sitt kön mot/bakom tjejens rumpa…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>