Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

När Richard Florida ställs intill Foppa

Föreställ er en kamerasvepning över Norrlandskusten: skogsbeklädda berg bullar upp sig intill ett glittrande hav – vi reser norrut och när vi passerat Sundsvall och Härnösand men ännu har en bit kvar till kulturbältet i Västerbotten tornar det upp sig: High Coast Art Valley.
Föreställ er det i stora skimrande bokstäver, det låter sig lätt göras – High. Coast. Art. Valley. Ett vinnande namn, som med internationell tyngd markerar ambitionsnivå – detta är något för världen att ta del av.
Platsen, med det mer prosaiska namnet Höga kustens konstdal, utgör Örnsköldsviks stora satsning i den nya kulturdrivna tillväxtens namn och kommer i framtiden att utmynna i ett konstbaserat turistmål i området Nätra-Sidensjö, dessutom ett parallellt besöksmål i Köpmanholmen där Hans Hedbergs konstnärskap blir navet för uppförandet av såväl skärgårdshotell som konsthall. Total budget är 9 miljoner kronor, varav hälften söks från EU och nyligen gick Örnsköldsviks kommun in med 1,6 miljoner kronor till projektet. I kommunstyrelsens beslut om pengar angavs bland annat den goda kopplingen till Umeå 2014 och därmed kan projektet också formellt räknas in som en konkret och ekonomiskt tung manifestation av den kärvänliga relation som nu utvecklas mellan lärdomsfästet och bruksorten under 2014:s milda leende. 
 
Mitt gymnasiala jag kliar sig inför detta kulturella uppsving lite förbryllat i huvudet – föga hade jag, som punksnaggad och marginaliserad estet i ett Örnsköldsvik på 1990-talet, kunnat tro att intresset i den frikyrkliga sportiga småstaden skulle vridas från Foppa till Richard Florida, att konst från att ha huserat på visserligen livskraftiga men rätt anonyma lokala scener, skulle bli en riktad kommunal satsning. Att Umeås kulturlillebror skulle träda fram så markant ur skuggan.
 
En tydlig skillnad finns dock mellan städerna i hur den nya kulturdrivna tillväxtens spelfält äntras. Medan Umeå tar en kulturell infrastruktur med rötter ner i en kulturpolitik från 1974 med sig in i den nya epoken, träder Örnsköldsvik in i den nya kulturpolitiska och kulturekonomiska verkligheten med en mer praktisk – ja, marknadsmässig, hållning. 
Glasklart uttrycktes detta i ÖA i januari, då tillväxtchef Peter Holmqvist berättade om den nya visionen för kommunen, där konst gått från att betraktas som en utgiftspost till att värderas som en del i ett tillväxtarbete. ”Vi har”, sa Holmqvist i ÖA, ”en fantastisk kulturhistoria som människor är villiga att betala för att ta del av. Från tillväxtavdelningens horisont handlar det om”, sa Holmqvist – och nu får ni känsliga sluta läsa, ”att göra kulturen och konsten kommersiell.”
Smaka på det, Umebor: en tillväxtchef med en tydligt uttalad ambition om klirr i kommunkassan i konstens namn. Något liknande är svårt att tänka sig i den offentliga retoriken i Umeå. Här råder i stället samlad front hos politiker och tjänstemän – kultur får inte omtalas i alltför ekonomiska termer och de eventuella tankar någon kan ha på klirr i kommunkassan i konstens namn, är sådana man vet att hålla för sig själva. 
Som Umebo kan man hoppa till lite inför både denna instrumentella kultursyn liksom klarspråket kring densamma i vår södra grannstad – men samtidigt kanske vi inte ska vara för snabba med att döma ut uttalanden i denna anda. Om den rådande synen på konsten och kulturen är den av dessa som delar i en upplevelseindustri, som juveler som ska glittra förföriskt i en stads varumärke, ja då är det väl lika bra att tala öppet om saken.
 
Kulturen befinner sig i en avgörande brytningstid, marknadstänkandet breder ut sig och kulturens roll som demokratiskt redskap blir alltmer hotad. Den nya kulturpolitiska tiden kräver därför just klarspråk, att begreppen reds ut så att vi vet vad vi pratar om när vi pratar kultur och värde av kultur. 
Är det kultur som förströelse och underhållning eller kultur som demokratiprojekt vi avser när vi säger att vi satsar på kultur? Frågan är alarmerande viktig, inte minst för Umeås kultur där retoriken just nu står och skälver mellan ett 1974-arv och ett 2014-projekt tätt kopplat till tillväxttanken.
 
Utredande och fördjupande i frågan är den rapport myndigheten för kulturanalys släppte nyligen, som visar och belägger i fakta det som förtvivlade företrädare från kulturlivet larmar om – att pengar och publiksiffror får allt större makt över kulturens innehåll. Att tillväxttanken, en kommersiell logik och en ökande ekonomisering av kulturen faktiskt på riktigt kan komma att kväva kulturens roll som demokratiprojekt.
I avsnittet om sponsring pekas i rapporten också ut hur allt prat om näringslivssamarbete faktiskt bara ännu är en (borgerlig) kulturpolitisk vision – under 2011 stod näringslivet för bara 1 procent av kulturens utgifter och ännu befinner vi oss långt från den sponsor- och donationskultur vi ser i till exempel den anglosaxiska världen. Att ställa 2014-projektets budgetplan, där 12 procent av pengarna förväntas komma från näringslivet, mot denna siffra från verkligheten, gör att vi lätt kan förstå den extra höga press som ligger på Umeå att åtminstone utåt bejaka en retorik som bygger på hög tilltro till sponsringstanken och ekonomiaspekterna av kulturen.
 
Medan Örnsköldsvik går in i en ny kulturpolitisk era med uttalat hopp om ekonomisk vinning är frågan om kulturdriven tillväxt en smula mera krampaktig och snårig i Umeå – men jag tänker att kulturen skulle ha mycket att vinna på att anamma lite av Örnsköldsviks hållning. 
Om kommunala politiker i Umeå kunde kosta på sig ett större mod i att våga uttala och erkänna att en viss kultur som inryms inom tillväxttanken faktiskt är av mer marknadsmässig och instrumentell karaktär, då skulle vi också tvingas prata mer om vilka luckor som i klarspråket skulle bli synliga i fråga om den andra livsviktiga kulturen – den som inte ingår i, utan opponerar sig mot tillväxtprojektet, den vars värde består av dess omätbarhet.

En kommentar

  1. Man

    Om kulturens värde i relation till det vi betalar! Hittade mer inspel via en avhandling i ämnet.

    ”Vad är värdet av ett museum, konserthus eller en festival? Man kan mäta vilket värde exempelvis en musikupplevelse på konserhuset skapar – men även blotta existensen av en kulturinstitution har ett samhällsekonomiskt värde. Detta visas i en ny avhandling från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet”.
    http://www.handels.gu.se/om_handelshogskolan/press/pressmeddelanden/nyheter-detalj/ekonomisk-forskning-visar–kulturen-ar-vard-mer-an-det-vi-betalar.cid1128807

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>