Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Litteraturen måste få vara ogooglebar

Av , , Bli först att kommentera 4

Lika vidunderlig och vemodig som hans tidigare mästerverk om pojken Herman är bilderbokskonstnären Stian Holes nya bok Annas himmel som utkommer i ­dagarna. I boken, om en flicka och en pappa som sörjer en död mor och hustru, leder han oss genom sin photoshoppade melankoliska värld med överlastad symbolik, där marken liksom öppnar sig för varje ny sida. 

Jag läser den tillsammans med en person i min närhet ur målgruppen och vi ­förtjusas av insmugna ledtrådar hit och dit i berättelsen och ett person-
galleri med karaktärer från både världshistorien och ­Holes tidigare böcker – se där, ­frimärksmannen, Pablo Picasso – och Elvis! En sjö i en skir lövskog blir en portal mot himlen dit Anna och pappan förstås simmar i sökandet efter mamman. Sitting 
Bull och Mahatma Gandhi skymtar förbi – men det är något med pappan …
Påminner inte han om … Jo, visst är det författaren själv! En snabb bildgoogling i telefonen bekräftar – helt klart är det ingen mindre än sig själv Stian Hole ritat in i berättelsen. 
Plötsligt drabbad av samtidens personfixerade virus och med författarlandsmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografiska spöke i rummet förbyts läsestunden till ett projekt i att knäcka gåtan som lagts ut, ­oemotståndlig, för oss – hur tolka författarens bildlikhet med pappan? Är Anna, mamman och döden på riktigt?
Du kan väl söka på det i din telefon, föreslår mitt unga ­sällskap – men även denna normalt sett trogna kunskapsbank går bet, sökningar på ”Stian Hole + hustru + själv-biografisk” ger inga träffar.
 
Efteråt känner jag mig smutsig och skäms över att ha avbrutit bilderboksmagin med något så själlöst, hur lågt får man sjunka i ett barns sällskap egentligen? 
Varför behövde jag öppna dörren mot författarfixering och personkult? Är det inte varje människas plikt i en tid av exploderande utrymmen för jag-skapande och krympan-
de intresse för strikt litterära uttryck, att bjuda motstånd mot impulsen att fästa dikt vid privatperson. Att låta skönlitteraturen få vara ogoogle-
bar och inte ett projekt att ­dechiffrera.
 
Frågan handlar om mer än snaskighet och osunt intresse för författarskap på bekostnad av litteraturen, den tangerar mörkare fält som beträds i ett samhälle där verklighetens och fiktionen berättelser kolliderar allt hårdare mot varandra. Tendensen märks på många sätt, i allt från reklam till nyhetsförmedling – i allt vi förmedlar skapar vi Berättelser och omvänt; vägrar acceptera fiktionen som fiktion. 
Att fiktion och samtidshändelser korsar varandras spår är förstås inget nytt, så har gjorts i alla tider och människans strävan efter medel att fiktionalisera i syfte att effektiv kommunicera och bearbeta världen är i grunden en god kraft. 
Skillnaden i dag mot förr är de snabba publiceringsmöjligheterna och de många publiceringskanaler som i dag erbjuds, vilket hänger samman med den ökade informationsflod som i sin tur påbjuder tillspetsning och höjt tonläge. 
 
I dag skriver varje människa berättelsen om sig i realtid på Facebook och i nyhetsrapporteringen lånas actionfilmernas dramaturgi och språk. 
Makten över berättelsen är en demokratisk revolution, men med många som skriker högt i det offentliga rummet ankommer det på samhället att också söka upp och närläsa de marginaliserade berättelserna, innan röster blir till vrål. 
Ett ansvar faller också på oss alla, att hålla huvudet kallt och söka bakom krafter som utifrån skilda agendor strävar mot fiktionalisering av verkligheten.
 
De upplopp som i dag rasar i socialt utsatta områden runt om i landet är svaret på ett samhälle som inte förmått lyssna i tid. När våldsromantiska bilder av brinnande bilar sprids som den stora berättelsen om politiskt motstånd snarare än som den politiska förtvivlan de stammar från, måste det vara samhällets och politikens akuta uppgift att omedelbart visa fram de konstruktiva berättargreppen och upplåta plats på arenor där verkligt inflytande och verklig förändring kan äga rum.
Bli först att kommentera

2014 ingen skyddsfaktor för kulturen

Av , , 3 kommentarer 0

Kommentar till beskeden om kommunens och Kulturvävens budgetläge: trots 2014 i sikte är det långt ifrån givet att kulturen åtnjuter särskilt beskydd när sparkrav kommer. 

———————————–

Kultur ligger som vi vet alltid extra risigt till när tuffa tider råder – det som bygger långsiktigt värde är svårast att försvara när krisen står för dörren. Från Europa hörs just nu jämret från ett ymnigt blödande kulturliv, men vad händer i Umeå när ekonomin går ned? Hur stark skyddsfaktor utgör ett kulturhuvudstadsprojekt? Frågan går att besvara på många sätt, beroende på vilken uppfattning man har om kulturhuvudstadsprojektets möjligheter och värden. 

 
Betraktar man 2014 som ett i första hand ekonomiskt investeringsprojekt är det långt ifrån givet att kulturen, den långsamma gräsrotssorten, trots kulturhuvudstadsåtaganden står under särskilt beskydd när ekonomin stramas åt. Denna bakvända logik hör förstås samman med 2014-projektets komplicerade politiska psykologi och komplexa sammansättning, där omvälvande stadsomvandling, kultur och regional tillväxt möts och med vitt skilda önskningar och förhoppningar blickar mot samma 2014-horisont. 
 
Alla vill att 2014 ska bli bra, men vad som avses med ”bra”, liksom de konflikter de skilda uppfattningarna om ”bra” medför, är en diskussion som förs i halvkvävda tonlägen, om alls. I det breda spannet av ”bra” som strålar samman med sikte mot 2014 ligger också risken att invändningar som skulle låtit sig höra om inte 2014 varit, aldrig uttalas, inte ens hos dem som ser hoten komma och hör larmen från ett kulturliv med andra önskningar än dem 2014 erbjuder. 
Ingen vill vara den som sabbar bygget av Umeås nya varumärke, ingen vill vara den som punkterar en gemensam vision. Bättre då bara hålla tummarna och tyst rikta blicken mot älven.
 
I Kulturväven har vi ett koncentrat av avgörande skeenden i Umeås stad och kulturliv. Genom att manifestera den internationella trenden av exploatering av vattennära områden för kultur och kommers flätar den – snarare än att spegla Umeås kulturella själ – in sig i ett 2014-vänligt europeiskt sammanhang och de politiska processerna under Kulturvävens tillkomst sammanfattar också tydligt de slitningar som präglat kulturlivet genom kraftsamlingen mot 2014. På frågan om vilka önskningar som vägt tyngst i besluten, både konkret och symboliskt, är Kulturväven också ett tydligt svar i sig själv; först huset, sedan verksamheterna. 
 
Allt sedan byggbeslut har oron varit stor och befogad hos kulturverksamheterna över hur man på lång sikt ska klara ekonomin i nya dyrare lokaler. Att kostnaderna för Kulturväven nu visar sig dramatiskt större än vi tidigare fått besked om är smått alarmerande och samtidigt skapar fortsatta oklarheter kring organisationen i huset ytterligare oro i kulturverksamheterna. 
 
Hos 2014-skeptiker i kulturlivet har hållningen inför kulturhuvudstadsprojektet varit den av att man får härda ut, sitta lugnt och vänta ut fyrverkerierna. 
Nya ekonomiska prognoser lägger ett kallare ljus på denna överlevnadsplan: med en kommunekonomi under hård press och ett pengaslukande kulturhus som lägger än högre tryck på kulturens ekonomi ter sig uthärdandet plötsligt kunna bli en sysselsättning Umeås kulturliv kan få ägna sig åt under längre tid än ett kulturhuvudstadsår.
 
Sara Meidell
3 kommentarer

Huvudet på en liten duk i ugnen

Av , , Bli först att kommentera 5

Samtidens vurm för 1950- och 60-talsestetiken behöver sin Sylvia Plath att ta mark mot. I veckans krönika använder jag kommande morsdagsfirande som förevändning för att påminna om Plaths högaktuella hållning till moderskapet.

——————————- 

Glöm inte mor på söndag, uppmanar butikernas reklamskyltar, presentprassligt leende och helt i onödan – för vem glömmer en mamma, de finns ju där morsdag eller ej, lika självklara som mellanmjölk, så nära att de är svåra att riktigt få syn på. 

Glömmer gör vi inte, åtminstone inte de goda mödrarna, muminmammorna och Mama-mammorna. Skräckmammorna däremot; Anna Wahlgrenarna, Britney Spearsarna, de labila och självupptagna, ska inte ha någon blomma på söndag. Så lyder morsdagsordningen, och är man en mamma av mer blandad sort, lite jämngrått skamfilad, men okej för det mesta – och det är man, det är vi – får man uthärda det limbo morsdag försätter den stora brokiga majoriteten i en dag om året och minnas de mer sammansatta historiska och samtida förebilderna.
 
Den stora galjonsfiguren i fråga om kluvenhet inför föräldraskapet som livsstilsprojekt i allmänhet och moderskapet som medel för kvinno- och människoblivande i synnerhet är Sylvia Plath, vars öde förblir oupphörligt fascinerande och faktiskt allt mer relevant för vår samtid ju mer av mytbildning som skalas av hennes person. 
Den 11 februari uppmärksammades 50-årsdagen av hennes självmord, en historisk klassiker, bland annat som moderskapsscen. Mamma, kvinna, död, är teman som skapar rundgång skarp nog att skära genom alla populärkulturella och historiska lager. Tyget i dörrspringan för att stoppa gasen från att läcka in till de sovande barnen, duken i ugnen där Plath lade ner sitt huvud. Bilden framträder på nytt, stötvis genom decennierna, nu närmast med den av samtidens alla mammor med huvuden djupt inne i sina gasdrogade flöden av jag-projekt. I stället för bröd och mjölk framställt till de sovande barnen, egna pekplattor till de små när modern åker utom räckhåll längs twitterflödena. 
Övergivenhet har många skepnader.  
 
Under den 1950-60-talstrend av i dag som skördar mode- och inredningssegrar lägger sig också Sylvia Plaths öde som en dov skön klang. För att skapa fäste i den glatta ytan av polkadotprickiga klänningar och Mad men-mode kan man med fördel nyttja tanken på Plaths desperata situation 1962, ensam med två små barn, fasaden krackelerad och på väg mot ett fritt fall. 
”Jag har allt jag önskat mig i livet: en underbar man, två förtjusande barn, ett vackert hem och mitt författarskap”, sa Sylvia Plath till sin mor strax innan skilsmässan från Ted Hughes då det sugande svarta mörker tog över som ledde till självmordet 1963. 
Hughes del i raset oaktad, är Plath i detta skede av sitt liv högst aktuell som referensyta för kvinnor och mödrar i dag. Den mödosamt upprätthållna balansen mellan självdisciplin, bekräftelsebehov, det moderna moderskapsuppdragets krav, spänningsläget som när det rubbas snabbt spårar iväg i katastrof – är inte det ett tillstånd som ligger och lurar bakom varje söndagsbilagetips om mindfulness och smidigare familjelogistik, hos varje stirrig mejlkollande mamma i förskolekapprummen?
 
Med allt detta sagt måste också sägas att Sylvia Plaths författarskap förtjänar mer av läsning frikopplad från biografi. Den litterära produktionen är visserligen stark nog för att klara även viss impregnering av myt och personkult, men med en närläsning av Plath utan Plath så att säga, framträder tydligare den moderna giltigheten i hennes teman och hur myllrande de kvinnogallerier är som skapas inom texterna. Starkast band med samtiden finner jag i poesin från samlingen Ariel (på svenska 2012), där dikter med bäring på samtida föräldravåndor radar upp sig som svartglimrande pärlor. 
Ett nytt guldkorn för samtidsspanare står också att finna i den av Novellix nyutgivna novellen Johnny Panic och drömbibeln, en psykologisk thriller om hur blind dyrkan av makt kan leda till en människas frivilliga och totala upplösning av självet. 
Här öppnar sig fältet elegant mot en av frågorna 2013 års mödrar har att besvara åt sig själv och sina barn – hur vi i en ekonomiserad tid, när makten räknas in utifrån det tillfälliga värde en människas varumärke bedöms ha enligt den privatiserade marknadens kurs, lyckas bevara och föra i arv övertygelsen om ett värdigare och sannare sätt att mäta frihet och människovärde.
Bli först att kommentera