Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Student. ta makten över din gipsklump!

I examens- och betygstider slår skolminnet ut på nytt. Bildlektion, klass sju, jag är tretton år och står och tvekar i gränslandet mellan duktig flicka och hennafärgad tonårsbohem, den senare med marginellt högre men fortfarande förtvivlat låg rang i högstadiedjungeln.

Sitt ner och håll händerna kupade framför er, kommenderar bildläraren den av hormoner vibrerande klassen, går sedan ut i sköljrummet och återvänder snart med ett enormt tråg fyllt med flytande gips. 
Som en präst utgivande nattvarden går han sedan runt och fyller våra sjundeklasshänder med den vällingtunna sörjan. Och undergivet som en hårt tuktad församling tar vi emot det flytande gipset. Låter det brinna och stelna i våra händer, det tar nästan hela lektionen och när vi lösgör våra händer faller en samling baggformade klumpar ut på skolbänkarna. Det är rätt obegripligt, som högstadielektioner ibland är, tills jag försiktigt ställer frågan om gipsklunsarna; vad ska vi göra med de här då? 
Skammen klingade länge i mig av bildlärarens svar, hårt i huvudet; Hörru, du ska inte vara så prestationsinriktad. 
 
Den lilla extra betoningen på Du, utpekandet av det duktiga draget i den duktiga flickan, blottandet av denna lågstatusposition i den blygrått tunga högstadieverkligheten, gjorde att jag gömde minnet djupt och väl. 
Men med tiden har en långsamt växande protest formulerats inom mig, lite tydligare för var gång skamsköljningen återkommit. För i frågan jag ställde där i bildsalen om vad syftet var med gipsklumparna låg aldrig någon duktighet eller strävan efter höga bildbetyg. Utan om min hemliga och outtalade förhoppning om att få äga formen som gipsklumpen just fått, av just mina händer, inte tvingas skapa något av läroplanen förutbestämt. 
Fanns det ett utrymme för den egna tanken?
 
Det fick jag aldrig veta, den vagt formulerade drömmen om att få klartecken till att äga mitt eget uttryck förvanskades genom bildlärarens snabba dom till en fråga att tolka som resultatet av ett ekonomiserat och marknadsanpassat tänkande – och jag fick i retur skammen av att vara en sån där som i första hand suktar efter troféer, betraktar sig själv som en produktionsenhet. Inte så kul för vare sig tretton- eller trettioåringar. 
Trots att händelsen som sådan var ganska odramatisk tänker jag i examenstid med sorg på den och på hur hårt vi präglar våra unga genom att tycka oss känna till de önskningar, ambitioner och drömmar de håller i sitt inre. Hur vi även med de godaste ideologiska avsikter – bildlärarens förhoppning om att tona ner ett prestationstänkande – gör skada bara genom att i ord och handling visa; ”jag vet hur du är”.
I uppförstoring gäller det förstås hela samhället, det som gör skada och gör ont börjar inte sällan i detta att utifrån yttre egenskaper eller förmodad grupptillhörighet tillmäta någon annan specifika egenskaper och karaktärsdrag. Kunskap och fördomsfrihet är boten mot sådan sjuka.
 
Så till dig som i dag tar studenten; bygg dig själv med kunskap, börja aldrig betrakta dig själv eller andra som produktionsenheter. Undersök med nyfikenhet världen och dig själv, var modig men ödmjuk. Bli större än dig själv, men utan att förminska andra. Ta makten över din egen gipsklump, äg och förvalta dess form väl. Låt ingen annan tala om för dig vilka syften du har med den.
 
Vi fick kasta gipsklumparna i en plåtlåda på väg ut från klassrummet. Den som ville fick för all del behålla sin, men jag tror inte att någon av oss kände för det sedan bildläraren med trött sarkasm, av den sort som är förbehållen den luttrade högstadieläraren, förklarat för oss att hela grejen med gips i händerna bara varit ett knep för att få klassen att hålla sig stilla nog länge för att han skulle hinna gå igenom renässanskonsten. 

3 kommentarer

  1. Mikael

    Tänkvärt för elever, lärare, föräldrar och vänner. Gipsavgjutning var kanske ett moment som skulle betas av enligt läroplanen. Vad passar då inte bättre att göra något annat under tiden, slå två flugor i en smäll…

    Jag förstår att du fortfarande minns detta tillfälle tydligt. Tänk om den stunden istället skulle präglats av ett fritt och kreativt klimat, med lärare som jobbar med den sokratiska metoden. Att planera för att skapa något som sedan föräras en papperskorg är ett slags tjänstefel. Det är som att likställa skapandet med floursköljning…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>