Låt inte orosmoment ockupera utrymmet – stöd din bibliotekarie, gå till biblioteket, bidra till att göra det till en trygg och välkomnande plats. Så kan vi alla bli demokratins väktare.

Är man nedskriven kan man inte glömmas. Allt som någonsin skrivits bevaras för evigt. Så vidunderlig är bokstävernas kraft.

Så står skrivet i Mikael Niemis Koka Björn – en historisk och psykologisk deckare som berör i sin skildring av manlig ömhet, skriver Lena Kjersén Edman i sin recension av romanen, som i sin gestaltning av reformator och väckelsepredikant Laestadius levnadsgärning också är en dagsangelägen hyllning till språket, bildningen och litteraturen.

I en scen återberättad i Lundströms bokradio återfinns bland annat en biblioteksskildring av tyngd, relevant för dagsdebatten och också med klassikerpotential i genren. Vi möter den unge Jussi, samepojken tagen under prosten Laestadius beskydd, som stående inför dennes bokhylla plötslig når insikt om att laddat i bokryggarna finns fler tankar än en människa hinner tänka under ett liv, mer tid än ett människoliv omfamnar. Inför pojkens förundran berättar prosten om de stora hus som existerar – biblioteken, han har varit i dem, i Härnösand, i Uppsala. Fruktansvärt, säger Jussi, hus så fulla av böcker att bara Gud kan hinna läsa dem alla.

Ja, Gud förstås, säger prosten och fortsätter: kanske detta är meningen med biblioteken, att vi där ska uppleva Guds storhet.

Jussi svarar då: men om biblioteken finns, behöver vi då kyrkorna …? Varpå prosten tystnar, och när han vänder sig om, skriver Niemi, ”finns något irrande vagt i hans blick. Det påminde om rädsla”

Bättre skildring av det komplexa förhållandet mellan litteratur och kyrka är svårfunnen. Upplysningens brott mot kyrkans dogmer – och så samtidigt beröringspunkterna mellan det gudomliga och litteraturen, undret som är större än människan.

Inflätade i varandra genom historien är ju också biblioteken och kyrkans rum, som fredade platser i offentligheten för möten med detta större. I brittiska stjärnförfattaren Ali Smiths färska novellsamling Bibliotek skrivs en hyllningshymn med just den existentiella dimensionen och det fredade rummet som centrala. Med hög språklig originalitet är boken, som följer ett antal personers vandring genom biblioteksminnen, en fröjd för varje biblioteksnostalgiker och samtidigt en bok man önskar sätta i händerna på varje beslutsfattare i position att fortsätta hålla bibliotekets rum just fredat.

Umeås bibliotek framstår som undantag i tiden – i förra veckan presenterade kommunen siffror som visade på mycket nöjda besökare, vilket man får anta gäller som intyg på upplevd trygghet. Förhoppningsvis gäller även detta för bibliotekspersonalen – för desto dystrare är bilden i fackförbundet DIK:s undersökning som släpptes strax innan, som visar att otryggheten för svenska biblioteksanställda fortsätter att öka.

Samma främlingsfientliga retorik som piskades upp 2015 när förra rapporten släpptes, hördes snabbt även i denna omgång – invandringens fel, har det larmats i högerled, där hotfulla män med migrantbakgrund pekats ut som det dominerande problemet. Detta i kontrast till det som faktiskt framgår i enkäten, att hoten är övervägande högerextrema, i form av påtryckningar om inköp av viss media eller rasistiska störningar under författarbesök.

Att biblioteken blivit konfliktzoner är paradoxalt nog ett intyg på deras betydelse – som de öar de utgör i genomprivatiserade stadsmiljöer blir de lackmuspapper för samhällets tillkortakommanden. I DIK:s rapport framkommer att majoriteten av ordningsproblemen kan härledas till social utslagning till följd av missbruk, sjukdom och arbetslöshet. Lägg till det den ökade arbetsbelastning som tillkommer till följd av samma samhälleliga tillkortakommanden – bibliotekspersonal som får rycka in med hjälp i allt från försäkringsärenden till digitala vårdkontakter till besökare som vänt sig till den enda plats som upplevts tillgänglig – och vi har en alarmerande lägesbeskrivning som ånyo manar till åtgärder långt utanför bibliotekens väggar. Ytterst handlar det om demokrati – biblioteken behöver få vara trygga och välkomnande rum och bibliotekarier behöver få arbeta med just de uppgifter som ligger i yrket, i bildningens och demokratins tjänst.

Hur försvarar vi demokratin? Den frågan har på ett sätt som avviker från varje tidigare år blivit den stundande bokmässans dominerande. Med förhöjt allvar och i dialog med alternativa mässor kommer svaret att sökas i bokmässans program av tunga författarbesök och seminarier. Det kommer att talas högstämt om yttrandefrihet och litteraturens makt, men samtidigt kommer det åskådliggöras att antidemokratiska krafter inte bekämpas enbart i högtidstal eller manifestationer. För på mässgolven och i hörsalarna finns de breda marktrupperna, de tusen och åter tusen idoga som fyller flygen och tågvagnarna från norr, de som gästar mässan, inte för att posera med författargiganter eller dricka rödvin, utan för att fortbilda sig: bibliotekarierna. Genom sitt deltagande vid bokmässans hundratals branschunika programpunkter blir de i sin närvaro de bästa representanterna för institutionernas bredare försvar för demokratin.

Patrik Lundbergs hyllningstext till dessa mässbesökare i Aftonbladet häromveckan blev en bris av syre i debatten om bojkott eller ej. Stöd hjältarna, åk till mässan, var hans uppmaning i texten där han framhöll hur bokmässans unika seminarieutbud för lärare och bibliotekarier, samhällets grindvakter mot extremism, är ”en kärna som finansieras till stor del av kommersen”.

Tacksamt är ändå hur det i författar- och förlagsled vuxit fram ett motstånd mot hela bojkottdebatten. I strid mot den medielogik som drivs av konflikt (och, menar somliga, den fascism som också gynnas av splittring) har en bredare konsensus uppnåtts om att demokratin kan försvaras både inom och utanför bokmässan. Skulle man ändå vilja ha ett gott argument för valet att närvara vid mässan, kan det vara just detta; att stödja sin bibliotekarie.

Samtidigt bör det förstås påtalas; bokmässan brinner under en helg på året och för de flesta finns långt bättre sätt att stödja sin bibliotekarie i vardagen, i väntan på åtgärder från högre ort för ökad trygghet. Precis som på mässan, i fråga om att inte låta orosmoment ockupera utrymmet, gäller att gå dit och ta plats. Gå till biblioteket, bidra till att göra det till en trygg och välkomnande plats. Hjälp en medmänniska hitta rätt bland hyllorna eller i myndighetsdjungeln i lånedatorerna, markera när ungdomsgängen blir orimligt livliga – välj att själv vara en demokratins och bildningens väktare.

SARA MEIDELL