Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

”Jag är Standing man, jag står när andra faller”

Gästkrönikör veckan efter
Rådhustorgets invigning;
Standing man.

”Jag är Standing man, jag är den som står när andra faller. Jag ser, men talar inte. Jag är torgets tysta väktare, jag följer dess vindpinade dygn och vindpinade gestalter, jag infinner mig vid ceremonierna och högtidstalen, men ingen frågar mig i tidningsenkäter vad jag tycker om ett ombyggt Rådhustorg.

Jag är Standing man, jag ser men talar inte, men om någon hade frågat mig om ett ombyggt Rådhustorg hade jag sagt att det mesta i världen alltid är sig likt. Att november faller blygrå över oss som alla andra år och att det kan vara en bedrift som är god nog för en människa att förbli stående när saker faller.

Om någon hade frågat, skulle jag ha berättat om ett år av isolering undanställd i kommunens förvar och att återerövrandet av fast mark under fötterna kan vara gott nog för en människa att önska sig.
Med en snara om halsen lyftes jag bort från min plats förra sommaren när grävskoporna rullade in. Det blev ståhej, någon tyckte synd om mig, tyckte det såg magstarkt ut, men jag klagade inte och jag klagar inte. Jag är Standing man, jag är den flexibla medborgaren, jag står där man ställer mig och en snara om halsen är hur man lyfter mig.

Jag är den följsamme medborgaren, jag godtar det perspektiv man ger mig och jag håller mig på min position.
Ingen frågar mig vad jag ser från min plats på ett ombyggt torg, men hade de frågat skulle jag sagt att sikten är friare sedan de tog bort Apberget, men att jag fortfarande inte ser hela vägen till kommunfullmäktigesalen dit stadens människor i dagarna vandrat med plakat och protester.

Om någon hade frågat vad jag ser, skulle jag ha frågat i retur vad de upprörda rösterna handlade om. Om de rop jag hörde om utförsäljningar och ett demokratiskt underskott är det som jag känner som ett skalv under fötterna, fast jag står på ett fundament av stadiga 65 miljoner kronor.

Jag skulle ha frågat, men nöjt mig med tystnaden, för jag är Standing man, jag står där jag står och jag kräver inga svar, utan tänker att det kan vara gott nog för en människa med ett fruset perspektiv att välja tystnad och tacksamhet.
Så jag tänker på äppellundarna som finns, fast jag inte ser dem bakom min rygg, hur de ska stå i blom när staden våras. Och jag tänker på nyheten om att Sverige lider brist på skyddsrum och jag tänker att ett ombyggt torg som fyllt igen sitt skyddsrum ligger i tiden och att ligga i tiden kan vara allt en människa bör begära.

Jag är Standing man, ingen frågar mig något och jag klagar inte, men om någon hade frågat mig om nya torget hade jag sagt att ytorna är vida och stora.
Jag hade sagt att det blåser kallt men att människorna är varma. Jag hade berättat om mössorna och halsdukarna de klär mig i, att någon ibland sticker en varmkorv i min hand och att det gör mig hoppfull om den levande torghandel man lovat mig, med människor att vaka över.

Jag hade sagt att människorna är det som ger mig hopp och att vakandet är allt jag kan ge dem i retur. Jag är medborgaren utanför medborgardialogerna, jag ger tröst till oss utan röst men jag klagar inte.
Jag är Standing man och den som står när annat faller.
När blygrått regn faller och när snö faller står jag, och jag stod när de vackra orden föll under invigningsceremonin för ett ombyggt torg. Orden om torget som en attraktiv plats för alla och om stadens offentliga ytor som en övning i ­tolerans, talen om allt nytt bra som ännu inte syns. Jag stod och såg orden falla som vackra pärlor över stenbeläggningen och såg ni något blänka till i mitt öga när de sa att ’alla har rätt till en åsikt’ så var det bara en frusen droppe regn.”

SARA MEIDELL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>