Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Vi står redo att rapportera om revolten

4 084 journalister protesterar mot sexuella trakasserier i uppropet #deadline.

Sexuella trakasserier som vardagsmat, spritdoftande grabbkultur och förgiftad tystnadsregim. När det legendariska Dokumentet släpptes 1978 slog berättelserna från kvinnliga journalister om sexuella trakasserier på Aftonbladets redaktion ned som en bomb, inte bara på de manliga kollegerna skrivbord, utan också i en bred offentlighet. Omskakande effekt fick vittnesmålen och i samlad styrka blev de kvinnliga journalisternas röster starka nog för att få till stånd förändring: en kvinnoredaktion bildades och alkoholkulturen städades upp.

Omskakande är det också att inför 40-årsjubileet av Dokumentet tvingas konstatera att gigantiskt arbete återstår. För när uppropet #deadline år 2017 publiceras återfinns samma vittnesmål om sexuella hot och övergrepp, samma tystnadskultur som branschen då skulle göra upp med. Vreden och sorgen över detta skär i dag djupt, både privat och professionellt.

Befriande var det att skriva #metoo när revolutionen smög i gång för några veckor sedan och lika befriande är det att i dag skriva in mitt namn i underkategorin #deadline, ett upprop där de fruktansvärda berättelser jag genom ett yrkesliv hört från branschsystrar äntligen kommer ut i ljuset.
Själv har jag skonats från grövre övergrepp, men ändå drabbats, bara genom att vara en del i en patriarkal värld i en bransch lika belastad som andra branscher. Och precis som tusentals andra vittnar om i raderna av upprop, är det med lika delar sorg och glädje jag nu ser det som tystats ned och betraktats som vardag sorteras in under sin rätta rubrik; förtryck och trakasserier.
Likheterna i vittnesmålen i de upprop som de senaste veckorna publicerats är slående och deprimerande – samtidigt har små variationer mellan branscher bevisat övergreppskulturens aggressiva förmåga att infiltrera varje fält av samhället.
#Deadline visar att mediebranschen har sina skörheter i liknande fält som den kulturvärld där metoo-bomben briserat med störst chockverkan. Samma osäkra arbetsvillkor som utgör grund för tystnadskultur, samma manliga genikult och machoideal, om än i mer lågmäld skala inom journalistiken än i teater- eller musikvärlden. Lägg därtill den dubbla utsatthet i journalistyrket som uppropet tar upp – dels i osunda redaktionskulturer, dels ute på fältet där en ofta ensamt arbetande reporter konfronteras med sina bevakningsområdens förtryckarstrukturer – och en ohyggligt pressad yrkesverklighet framträder.

Men specifikt för journalistkåren är också de unikt mångbottnade fält som branschen täcker, vilket lägger särskild tyngd i uppropet. Genom journalistuppropet avväpnas kritik om att medier skulle ha svårt att granska sig själva och #deadline berör därmed en djupare demokratisk dimension genom hela frågan om trovärdighet och transparens som blivit så kritiskt i fake-news-eran. Förhoppningsvis kan #deadline bidra till legitimitet åt både #metoo och åt hela mediebranschen. Genom att göra upp med sin egen problematik kan medier framöver med rakare rygg och extra tryck utöva den fortsatta bevakningen om sexuella hot och övergrepp i andra branscher.
Att gå in bakom kulisser och formulera sig om vad man ser är kulturskribentens och journalistens yrkesvardag – men att under #deadline-processen vända blicken till den egna branschens dolda vinklar har stundtals gjort mig mållös.
Att själv plötsligt befinna sig i en sluten Facebookgrupp där ett uppror formeras, efter att ha rapporterat om och följt andra branschers publiceringar, har varit en omvälvande bildningsresa. Att den interna debatten i gruppen har varit intensiv och stundtals hetsig är ett hälsotecken jag glatt mig åt; vi bryter ny mark och det är och måste få vara en process där friktion erkänns. Med den enade kampen som basklang i det journalistkollektiv som nu formerar sig, tecknas en stabil grund att bygga vidare från.

Vittnesmål jag tagit del av i uppropets Facebookgrupp och genom de som i dag offentliggörs har fått mig att förbanna och förtvivla. Samtidigt har facebook-notiserna om aktivitet i gruppen under den senaste veckan blivit till en röd puls som stegrats i vardagen – nu händer det.
Berusande är också insikten om att liknande bildningsprojekt i hur ett uppror organiseras just nu pågår på bred front, i snart varje yrkesbransch. I slutna Facebookgrupper organiserar sig nu hundratusentals kvinnor och bygger kunskap och nya strukturer av motstånd som ingen kan ta ifrån oss – och vi journalister står redo att rapportera om revolten.
#Deadline är utsträckt – pressarna stoppade. Vi kommer inte att vara tysta.

SARA MEIDELL

https://www.vk.se/plus/2148338/journalister-har-fatt-nog

https://www.vk.se/2148336/vi-tanker-inte-vara-tysta-langre

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>