Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

”Hur gör man slime?” – frågan som sammanfattar 2017

Bland alla årsbästalistor som just nu fyller spalterna finns en lista som bättre än någon annan sätter fingret på samtiden: nyordslistan, som Språkrådet sedan 2000 släpper årligen, med de ord som det mänskliga varandet under det gångna året funnit behov av att uppfinna. Dylanman, filterbubbla och fomo ingick i förra årets lista och när nyordslistan på onsdagsmorgonen släpps får vi veta vilka ord som tecknar 2017 års emblem.
Ett närbesläktat mått på samtiden är hur vi googlar – den listan släpptes redan för ett par veckor sedan av Google Sverige, till sedvanligt nöje för många samtidsuttydare. Att Martin Timell och Fredrik Virtanen låg i topp både bland det mest googlade alla kategorier och de mest googlade personer säger till exempel allt om vad som dominerat hösten 2017. Mer oväntad för en del var kanske listan med den mest googlade frasen som börjar på: ”Hur..?”, där fraser som ”Hur blir man rik?” och ”Hur många ben har en fästing?” toppas av frågan ”Hur gör man slime?”

Ingen av oss som lever nära 8-13-åringar höjde på ögonbrynen – hela 2017 har vi svurit över klibbiga kvarlämningar på mattor och möbler, över mögliga plastaskar i bokhyllor och väskor, över specialingredienser att inhandla till slimefabriken (linsvätska? raklödder?). Men även vi kunde dela den uppgivenhet över mänskligheten och över hela svenska folket som listettan framkallade. Så hopplöst tom visade sig alltså vår samtid vara, att vad vi under ett utmanande 2017 funnit mest angeläget att fråga internet inte varit ”Hur minskar jag min klimatpåverkan?” eller ”Hur bemöter jag rasism i vardagen?”, utan alltså: ”Hur gör man slime.”

Men likväl som ”grindsamhälle” och ”kroppsaktivism” beskrev ett 2016 och likväl som de ord som i dag presenteras sannolikt väldigt träffande tecknar ett 2017, lika säkra kan vi vara på att den mest googlade “Hur”-frågan liksom, framför allt, den uppgivna raljans med vilken vi reagerat på den, ger bud om vår samtid som vi nog gör klokt i att lyssna till. Och är det något som 2017 borde ha lärt oss, är det att vara väldigt lyhörda för de röster som gör sig hörda från vad vi betraktar som politiskt döda vinklar och med berättelser vi har svårt att koda som relevanta för något större skeende.

Detta skulle nu inte bli en mellandagstext om årets bästa kulturupplevelse, men om jag ändå får nämna en av mina höjdpunkter från året, så blir det gästspelet av scenkonstkollektivet PotatoPotato i Umeå i våras. Med föreställningen I´m her(e) gav de en inblick i det digitala flickrummet – en fysiskt sluten värld, men vidöppen mot omvärlden via nätet. Till Aras flickrum bjöds vi in, Ara som har en miljard följare på sin Youtubekanal, som läst Virginia Woolf och som reser vart hon vill i världen genom sin mobilkamera.
Ara är ingen som skulle googla ”Hur gör man slime?”, hon är i stället den som redan bjudit sina följare på Internets bästa recept, likväl som hon försett dem med de mest rafflande klippen på när olika sorters stressbollar dissekeras och de bästa metoderna för att möblera om i sitt rum – allt med den subversiva kraft hos den som ställer sig helt utanför omvärldens påbjudna ramar och som väljer helt egna kriterier för vad som laddas som meningsfullt.

Utöver scenupplevelsen som imponerade med starkt skådespeleri och innovativa tekniska berättargrepp, blev föreställningen för mig en välbehövlig käftsmäll. Där jag tidigare slarvigt betraktat sminktutorials och sura-godis-challenges som något att acceptera som socker i en digital brygd där ett feministiskt mellansnack var det centrala, kunde jag nu tydligt se de feminint kodade aktiviteternas egna fulla värde. Att det som pågår i lipsynk-utmaningarna på Musica.ly, i de knasiga utmaningarna och experimenten med olika produkter och material, i de ändlösa vloggarna där samtalen får flöda som flickrummens ljusslingor, om kläder, hår och smink, är ett mäktigt självgestaltande och kunskapsbyggande. Därmed ett fält att vara uppmärksam på, dels som lärdoms­yta för hur nya strukturer för kunskap och erfarenheter kan se ut, men också naturligtvis, som påminnelser om hur potent det förminskade och hånade kan vara.

”Alla sanna revolutioner börjar med små steg”, sa ständiga sekreteraren Sara Danius under Svenska Akademiens högtidssammankomst – undertexten var tydlig i riktning mot Metoo, även om det var Akademiens utgivning av klassikerserien det handlade om, att den fått nytt utseende, med omslag där grått matt papper bytts ut mot band i egna färger.
Och så är det nog, om de små stegen – men alla sanna revolutioner behöver också i något skede bäras av ordet. Därför var det synd att Danius i ett tal som i allt övrigt hyllade Metoo, undvek att omnämna de 18 kvinnorna och kulturprofilen i Akademiens närhet, där det enda konsekventa förstås hade varit att skriva in detta och dessa i historien.
Desto fler skäl att glädjas åt de små revolutioner som ändå skrivs in i historien – som den googlade slime-frågan och all den utopiska kraft den bär på. Mest uppiggande formulerat av elvaåriga Maja och Alma, intervjuade av SVT i våras i ett inslag om slime-trenden, jakten på ingredienser och det häftiga med att kunna tillverka det själva: ”Det härligaste vore om vi kunde göra ett riktigt stort slime som man kunde bada i. Det skulle vara en dröm.”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>