Låt 2018 starta med en museidebatt

Ett maraton av årskrönikor håller mig sällskap under en av 2017 års sista långfärder längs E4:an. Radioklipp från hela 2017 kantar vägen norrut och alldeles i slutet av Vetenskapsradion historias årssammanfattning kommer ett kort inslag som fångar min uppmärksamhet; ett sammandrag av ett reportage om historisk mat, där två av Stockholms aktörer i den historiska krogbranschen intervjuas. Först historiekocken Sebastian Karlsson, som berättar om utmaningar i att få en samtida restaurangbesökare att uppskatta en äkta medeltidsmeny. Och så Martin, E-type, Eriksson, som med sin vikingakrog vittnar om ett gynnsammare utgångsläge; en avsaknad av historiska dokument från den aktuella epoken, något som gjort det möjligt att, som han säger, freestyla lite. Lägga till efterfrågat kaffe, potatis till sillen, tona ner de gotländska glödhoppornas salthalt till ätbarhet. Ja, kort och gott, presentera en historisk upplevelse som betalar hyrorna för lokalen i Gamla stan.

Vad är det i detta avspända klipp som får mig att vakna till vid ratten och varför refererar jag ens denna gamla radiorepris, avlyssnad i ett avlägset 2017, i årets första text här på sidan?
Ja, inte för att spekulera kring fortsatt intresse för historisk mat – det konceptet behöver inte mer utrymme i spalterna. Nej, vad som gör nedslaget i 2017 års historieätande intressant, är hur det i all hast sammanfattar de frågor i kulturdebatten som vi kommer att behöva konfrontera med ny kreativitet under valåret 2018: Hur förvaltar och brukar vi vårt kulturarv? Hur upprättar vi skydd för dess bevarande och vem äger tolkningsföreträde för det bevaransvärda? När är det befogat och hur mycket kan man moderera ett historiskt arv, för att kunna servera en för samtiden näringsriktig, smaklig och relevant anrättning?

Få historiska epoker har blivit så brukade och missbrukade, både i kommersiella och politiska syften, som just den vikingatid som E-type placerat sitt restaurangkoncept i – och vikingatiden stod också i centrum för en av fjolårets kulturarvsdebatter, när museet Vikingaliv öppnade på Djurgården i Stockholm. Med upplevelser och berättelser i fokus snarare än historiska objekt, skedde också dess öppnande samtidigt som Biologiska museet strax intill stängde – symboliskt, skrev Jan Holmberg i Dagens Nyheter då, för ett skifte i Stockholms museivärld och föreslog begreppet museum 2.0 för att beskriva de nya aktörer som övergett tre av de traditionella museernas uppdrag, förvärva, bevara och beforska, för att enbart ägna sig åt det fjärde; tillgängliggörandet.

Även Umeå har i sina museer en del symbolvärden att inhämta i fråga om kulturella skiften och av värde för kulturarvsdebatten. Tittar man på stadens flora av aktörer som gör anspråk på museibegreppet och på den debatt de genererat de senare åren, får man inte bara en vy över vitt skilda formella uppdrag, finansieringsformer, ägarförhållanden och agendor – man får också en bild av den förvirring som råder i den allmänna uppfattningen och kunskapen om museers uppdrag och verksamheter och kanske i någon mån kring hela kulturarvsbegreppet. En förvirring som varken gynnar de nya aktörer som kan placera sig från allt mellan turistattraktioner och forskningscentra, eller de historiska museer som i en polariserad debatt tyvärr ofta belastas med en uppfattning om att stå för något helt annat och något statiskt – där även dessa tvärtom ju kan vara både forskningscentra och turistattraktioner och där ett ständigt arbete pågår med och i arkiven.

En tacksam start på en kulturarvsdebatt 2018, kunde därför starta med utgångspunkt i just Umeås museikarta – en museidebatt som inte bara stannar vid nyetableringarna Guitars och Kvinnohistoriskt museum, (där 2018 förvisso tecknar kritiska skeden, med bland annat en eventuell flytt för det förstnämnda och ett alltmer akut behov hos den senare att hantera långköraren Rötter som blivit ett sänke som belastar en annars stabil verksamhet), utan också går in på hur dessa nya museer bryter mot och samspelar med Västerbottens museums uppdrag och verksamhet, eller för den delen Bildmuseet, som trots sitt uppdrag långt bortom det historiska kulturarvets hägn, blandas in i debatten när det kommer till räknande på kommunstöd och besökssiffror.

En sådan debatt kunde förhoppningsvis också knyta an till en nationell mobilisering som kommer krävas i en kommande valrörelse, när det kommer till att försvara våra kulturarvsinstitutioner mot den nationalistiska agenda som hotar om Sverigedemokraterna vinner mark.
För, vilket historien lär oss, museibegreppet är inte bara attraktivt för restauratörer, turistnäring eller kommunpolitiker med önskan om att profilera sin stad – de kulturhistoriska museerna är också de bastioner som först kommer attackeras om en högerradikal politik får reell makt. Politiska projekt är våra kulturhistoriska museer redan i dag, oundvikligen, som de alltid varit – men livsfarliga sådana i fel händer.

SARA MEIDELL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>