Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Järnvägsallén – Umeås nya märkesbyggnad

”När du i dag går tillbaka för att försöka förstå hur livet var i artonhundratalets Ryssland går du inte till någon skrift av någon avdankad politiker. Du går till Tolstoj. Du går till Tjechov. Konsten vinner. I det långa loppet vinner alltid konsten.” Orden är författaren Julian Barnes, från en intervju hösten 2017 med Katrin Marcal och jag sparade dem som en trösterik och uppfordrande post-it-lapp inför kommande omvärldsanalyser. Och nu, när jag i ett nyöppnat 2018 går ut i det nya Umeå för att pröva en ny blick på staden, tar jag fram den, som en påminnelse om att de definierande berättelserna skrivs på andra nivåer än de mest synliga eller genom de beslut som en samtid märker upp som de mest betydande.

 

För stora skiften har otvivelaktigt ägt rum – och de emblematiska byggnader och omfattande gestaltningsprojekt som dominerat debatten, Väven, Rådhustorget, Vasaplan, har rätteligen skrivit in sig i staden historia som definierande händelser.Ändå är det andra skalor som gör sig gällande så här i oxveckorna, då hela livsviljan handlar om att finna mening i en lång räcka vardagar. Mer av ”alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”, eller “life is what happens while you´re busy making other plans”. Slitna men sanna klyschor som omtolkat till stadsbyggnadsfrågor påminner om att de prestigeprojekt som det bråkas högljutt om, eller för den delen de kulturbyggnader som går under i moln av rivningsstoft, bara berättar en del av stadens historia. Hur det i stället kan vara de långsamt tynande kulturbyggnaderna, de som bara slutar underhållas, och vardagsarkitekturen, den som präglar bostäderna och hur nya stadsdelar drar upp sina stråk, som utgör den grundklang vi skulle behöva lyssna till i sången om staden.Och när en rad av Umeås stora projekt nu står klara, tänker jag att 2018 kan få vara året då vi skiftar fokus i stadsbyggnadsdebatt till att se bortom de stora projekten och i stället söker svar på hur effekten av dem sipprar ut och vad de berättar om hur idéer om resten av staden formuleras.

 

En fin övergång till en sådan debatt kan ändå vara att utgå från ett av de senast slutförda byggnationerna i Umeå, för här finns en aktör som visar sig bära på mångbottnade utsagor. I bästa tänkbara årstid i den bästa av dess tappningar har detta tillskott i stadsbilden haft sin första tid i bruk – för en bättre entré än den mest snörika av vintrar på många år svårt att tänka sig för Järnvägsallén, Umeås nya parkeringshus som efter invigningen i höstas oväntat tycks blivit en folkfavorit med sin vintervita och upplysta fasad.

”Ett vackrare p-hus får man leta efter”, ”som origami”, skrev någon på Facebook om huset som numera ingår bland objekt man ser Umeåborna mobilfota på sina strövtåg i staden. Och både kulturskribenten Yvonne Rittvall och förre stadsarkitekten Hans Åkerlind har listat huset som en favorit bland slutförda projekt i det nya Umeå och därtill framhållit den lokala kopplingen – projektet är signerat av Christoffer Andersson, vid TM Konsult teknik & arkitektur i Umeå – som en förklaring till hur väl byggnaden svarar mot Umeås villkor och

behov.

 

På pappret kan ett parkeringshus möjligen vara det minst intressanta av byggnader i den kreativa staden; varken mötesplats för kreativitet eller handel som det är, med en strikt bruksfunktion – ett p-hus för arbetspendlare, på det att plats frigörs i centrum för turisterna och de köpsugna. Att detta också understryks tydligt i hur projektet kommunicerats ut till medborgarna (inga flashiga pressmeddelanden med namngivna arkitekter, inga rundvisningar av kommunpolitiker i bygghjälmar inför stora pressuppbåd) utgör en berättelse i sig om hur hierarkierna ritas i den växande staden.

Men det är Järnvägsalléns arkitektoniska egenskaper och kvaliteter som presenterar den kanske mest talande Umeå-berättelsen.

 

Rörelsen är en central dimension, med fokus på att trots en stor huskropp säkra en smidig genomfart. En vidsträckt fasad ger så med sina utstickande plåtkassetter en böljande rörlig förnimmelse, där genomsläppligt ljus går från att ge intryck av en stjärnhimmel till svepande stora penseldrag över fasaden för den som passerar. Allt detta kvaliteter som ger en snygg show och säkert ett pr-mässigt mervärde för den tillfälligt förbipasserande gästen, men en arkitektonisk upplevelse vars fulla spektra är förbehållet den som lever sitt liv i staden och kan följa hur årstidsväxlingarna bidrar till att variera effekterna. Som kan njuta av skönheten i det välbekanta – nöjet av att följa hur den vita fasadens dynamik spelar mot vårgrönska och höstens blygrå kuliss. Få en stjärnhimmel till tröst vid ett rödljus, i vardagens skjutsningar och hämtningar, eller när bilen återigen blivit ett inställt tågs nödlösning.

Så blir Järnvägsallén en liten arkitektonisk betraktelse om dynamiken mellan de långa linjerna och rörelsen – en påminnelse om att vara observant på alla de små delar som blir ett hus, alla de vardagar som blir ett liv.

 

SARA MEIDELL

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>