Kommentar till utnämningen av Amanda Lind (MP) till kulturminister.

Kultursidor är märkliga ibland – marknadsför sig med fina ord om eftertanke, fördjupning, men är ändå ofta först i ledet när det gäller att, om än stilistiskt oantastligt, brassa iväg tvärsäkra utsagor när nyhetspuls slår till. Utnämningen av Amanda Lind (MP) till kultur- medie- och idrottsminister blev ännu ett bevis på detta. Lika hårdbevakad som posten är, med en tyckarstab som ställer helt andra krav på kulturministerns cv än andra ministerposter, lika förutsägbara blev också de första reaktionerna.

Högdjuren bland de kritiska tyckarna höll sig visserligen för goda för att kommentera dreadsen, lajvandet, blockflöjten, och sammanfattade i stället sina reservationer med a) hon är inte Socialdemokrat, b) hon har inte profilerat sig i kultur- och mediefrågor. Men även de försiktigt positiva gick till stor del på instinkt och ytkunskaper: hippie! utropades av både belackare som Hanif Bali, som en hyllande Karin Olsson i Expressen, där Linds alternativa härkomst och framtoning lyftes fram som både hot och hopp.

Fint var att följa just den alternativa fåran i kommentarerna till utnämningen. Här växte snabbt en allt mer respektingivande motbild fram mot det Stockholmscentrerade kritiska perspektivet, där Amanda Linds kulturella, ja till och med intellektuella, tyngd ifrågasattes.
Kulturkrönikörer i landsortspressen uttryckte förnyat hopp om en kulturpolitik omfamnande hela landet, på sociala medier flödade vittnesmål från kulturchefer och lokalpolitiker ute i landet om en duktig och driven politiker, och kulturarrangörer och konstnärsorganisationer var också snabba med att påminna om kulturpolitiska debatter som Lind gjort avtryck i utanför de hårt mediebevakade. Se där en bild så god som någon, både av en talande mediedramaturgi och av en minister byggd från grunden och med kvaliteter långt mer genuina än hennes företrädare hade vid sitt tillträde.

Klart är att Amanda Lind har enorma utmaningar framför sig – kulturpolitiken är det område där stora ideologiska stridsfrågor kommer att äga rum framöver. Det gör det desto viktigare att vi inte får en stridslysten estradör på kulturministerposten, redo att slåss med kultur på samma livsfarliga vis som de nationalistiska krafter som gripit efter kulturområdet på senare år. Till Amanda Linds första utmaningar hör därför att visa att hon tar avstånd från den den instrumentella och fostrande kultursyn där MP tidigare svajat – och i stället tar chansen att visa att läget när en unik regeringsbildning ägt rum också kan vara tidpunkten då drömmen om Socialdemokratin som kulturpolitikens eviga urmoder måste revideras.
Inte heller jag har Linds fulla cv framför mig, men känner stort hopp om hennes kvalifikationer. Ett tidigare kommunalråd med rötter i den ångermanlänska subkulturen – om en kulturkrönikör får tillåta sig tänka i braskande rubriker har jag svårt att finna en mer slagkraftig sådan för en kulturminister.

SARA MEIDELL