Så är januari snart över, den oändligt mörka månaden, men också den vita månaden – nystartsmånaden, då precis allt ska bli bättre.
Under några tunga veckor har vi späkt oss, avhållit oss, gymmat – men nu, med vårljus snart i sikte, dags att låta spända käkar lossa? Återinföra fredagsfikat, söndagssteken, onsdagsvinet – återföra lite normalt liv helt enkelt.
Ja, när det kommer till det sistnämnda, alkoholen, är det 2019 just vardag den förknippas med, snarare än som förr, storhelg och guldkant. Och med våra privata och offentliga liv sammansmälta, en gräns alltmer diffus mellan arbetstid och fritid, är det väl bara naturligt att alkoholbruket också ändrat karaktär. Från festföreteelse till den moderna människans ständiga följeslagare.

Mest påtagligt har skiftet kanske varit bland kvinnor, vilket syns både i bubbliga bildflöden i sociala medier och ute på krogarna – och som också kunde beläggas i en studie häromåret, där äldre kvinnor gick mot strömmen i ökad alkoholkonsumtion medan drickandet i övrig befolkning minskat. Logiskt, egentligen, för om alkoholen pekar ut ett modernt ideal och identitet, är det givet att det är hos kvinnor förändringen märks, som ett kvitto på erövrade positioner i samhället, ja på ökad jämställdhet om man så vill.

”Som hon drack” heter Jenny Damberg och Lisa Wikblads bok som belyser denna dimension av kvinnligt drickande. Fortsatt angelägen sedan den utkom 2015, ger boken en historisk kontext till kvinnors förhållande till alkohol och beskriver det kvinnliga drickandets revolutionerande potential, med dess koppling till ägande av egna pengar och tillgång till offentliga miljöer, men också samhällets stigmatisering av detsamma. Den skam som varje kvinnligt maktanspråk belastas med – här parat med mytbildning, påhittade skaderisker och förstås med det dåliga moderskapet som evigt gångbart trumfkort.

Att detta skambeläggande är högst levande i dag står klart, trots kvinnors erövrande av krogmiljöerna. En skam som om inte annat lever i undertexterna i offentligheten, eller internaliserat, som i mitt kvinnliga umgänge, där vi visserligen går på våra AW:s, men också återkommande kalibrerar oss mot varandra, ”visst är väl ett glas till okej?”. Detta tål att påminnas om – att vara medveten om hur alkohol, makt och jämställdhet hänger samman, hjälper till att placera skam där den hör hemma.
Men likafullt uppnås inte verklig jämställdhet förrän också det kvinnliga missbruket avstigmatiseras. För – för många kvinnor är ju kombinationen alkohol och vardag betydligt svartare än den lättsamma instagrambilden av ett glas bubbel på ett mingel en tisdag. Och om det kvinnliga drickandet är skambelagt är det inget mot vad det kvinnliga missbruket är. Så pass att det går att tala om förstärkta skadeverkningar, till följd av att kvinnor i skam döljer sitt lidande och väntar längre med att söka hjälp.

Därför är det med tacksamhet man tar del av fler vittnesmål där kvinnor i offentligheten berättar om missbruk och vägar till nykterhet – där två starka litterära exempel har varit omtalade de senaste veckorna; Rebecka Åhlunds ”Jag som var så rolig att dricka vin med” och den amerikanska författaren Leslie Jamisons ”Tillnyktring”.
Som personliga vittnesmål, den sistnämnda utbyggd med en kulturhistorisk och litteraturhistorisk exposé över alkoholism, skrivna av drivna stilister, ger de fördjupade perspektiv på alkoholismens komplexa krafter. Lästa i samma svep väcker böckerna också angelägna frågor om kvinnlig alkoholism, klass och kulturellt kapital. För vilka kvinnor är det som i egenskap av yrke eller social status har skydd nog för att kunna berätta offentligt om ett missbruk?

Högst tyngd har ändå böckerna i hur de sätter drickandet i relation till kreativiteten – den som enligt både mytbildningen och i statistik över riskyrken, som författare, journalist, så nära hänger samman med ruset. Här tecknas revolten mot raden av manliga författarsuputer, där Åhlund och Jamison håller sina kvinnliga drinkare ur litteraturhistorien som skyddshelgon för ett fortsatt skrivande med vin utspillt över tangentbordet. Tankevidgande utvecklas också idén om hur författandet hänger samman med ruset, känslan av att vara helt nära den unika tanken och existensen.

Ur detta pekas också riktningen ut mot friskhet, som kan vara lika svår att acceptera för den alkoholist som vårdar sitt missbruk som en unik talisman, som för den författare som drivs av att tänka och skriva det ingen skrivit förut och där alkoholen åtminstone i en förälskelsefas tjänar som effektiv förstärkare av sådana anspråk – nämligen att ge upp tanken om att vara unik, i supandet, i skrivandet.
I detta öppnas å andra sidan porten mot ett kollektiv, ett Vi att hämta lärdom och kraft ur – forna dryckessystrar som bemästrat skräcken för att förlora originalitet och bli tråkigare som nyktra, som bevarat sin särart genom AA-mötenas styrda språkregim. Segrare som skriver historia.

SARA MEIDELL