Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Josefin Nilssons upprättelse kräver mångas röster

Av , , 1 kommentar 4

På dagen ett år innan dokumentären med Josefin Nilsson släpptes på SVT Play befann jag mig i en artistloge på Dramaten, den arbetsplats och nationalscen som just K Special-programmet placerat i mediernas ljus. Jag skulle göra en intervju med Erik Ehn, skådespelaren som just då gjorde succé som Peer Gynt på stora scenen och det var till en redan då skandaltyngd institution jag anlände.
Ett halvår hade gått sedan metoo briserat och ”den nya Dramaten-mannen” var en arbetsrubrik jag hade framför mig. Från researchen hade jag med mig idel varma ord om en begåvad yrkesman, med en stadig empatisk kompass, prestigelös, lojal, modig. Hur kände han, representanten för en ny generation, inför skandalerna som skakat nationalscenen?
På inspelningen i min telefon från den 22 mars 2018 lyssnar jag nu åter på hur samtalet efter någon timme kommer in på det tunga, vittnesmålen om trakasserierna och övergreppen i Dramatens korridorer och hur Erik Ehns röst blir på samma gång dämpad och glödande.
”Det har varit smärtsamt att höra dessa berättelser, att förstå att fruktansvärda saker skett utan att man sett”, säger Erik Ehn i min inspelning och fortsätter: ”Jag måste nu fråga mig; Erik, VARFÖR såg du inget?”

Vi talade en stund om detta, allas ansvar att se och agera mot trakasserier, övergrepp och våld – och jag minns att jag tänkte att det finns ett hopp och ett ljus, och jag minns hur jag senare också fogade in händelsen vid min ankomst till Dramaten i en sådan berättelse. Hur den Dramatenskådis som misshandlade Josefin Nilsson så svårt i slutet av 90-talet och vars föreställningar, åtta stycken, av Den goda viljan nyligen ställts in i efterspelen av metoo-hösten, hade funnits på plats, hovrande i artistentrén. Hur han när Erik Ehn kom ner till vårt möte gensköt mig för att gratulera den unge kollegan till framgångarna. Hur jag då tänkte att nu sker det, nu skiftar makten – entré professionalitet, empati och respekt, exit alfahannar och genikult.

Efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson har en skugga åter fallit över minnet av scenen i artistfoajén.
I slutet av filmen och slutet av livet gör Josefin Nilsson tillsammans med Marie Nilsson-Lind showen Systrarna Sisters på Länsteatern Gotland. Efter en lång och succéartad spelperiod går hennes höft helt sönder, men regissören Thomas Sundström berättar om en Josefin som inte ville lämna scenen och på klippen ser vi glöd, revansch och en kvinna på väg att vittna. En bok om misshandeln var på gång, ett par år innan metoo var hennes berättelse på väg ut, men hon hann inte. Innan föreställningen nådde Stockholm var hon död och den kalla påminnelsen om hur verkligheten inte utspelar sig i scenernas varma ljus utan vid sidan av, lägger sig nu som ett symboltungt raster över episoden på Dramaten – ja, över hela Josefin Nilssons minne.
För inställda föreställningar eller ej, där var han ju ändå, den misshandlande mannen – i rosa keps, trenchcoat och ett sardoniskt leende. Alfahannen, ändå där i kulisserna, markerande sin närvaro. Och hur mycket styrka och kraft än scenerna gav, var det i kulisserna Josefin Nilssons fick sin kropp och sitt liv sönderslaget. Som hon slutade skämta, slutade improvisera, när våldet började, berättar systern Marie i DN.

När manifestationerna och uppropen till Josefins minne tog fart i helgen irriterade det mig att bilderna på henne genomgående var de allra vackraste. Hon hade själv inga förbehåll mot att ställa sig på scenen i sårbart skick i slutet av livet, utan hår och med en smärtande kropp, säga; ”älska mig för den jag är” – så varför behövde vi trots allt mörker och smärta hon vittnat om i dokumentären ändå kräva hennes skönhet?
Men naturligtvis är det 1990-talets Josefin vi ska minnas, för det var hon som slog larm men som rättssamhället inte lyssnade på. Hon som i dag blickar på oss från de bilder där vi alla nu vet vad som skedde i kulisserna, och visar att så här kan också en människa med dödshot och sönderslagen ryggrad le, när hon måste.

I vreden och sorgen över det manliga våld som tar livet av kvinnor, som dokumentären om Josefin Nilsson blivit en drabbande påminnelse om, är symbolhandlingarna värdefulla för att mobilisera kraft, markera historiska brytpunkter och utvinna gemensamma nya strategier för förändring. Men lika viktigt är att ha kylig klarsyn kring att de kraftfulla reaktionerna och snabba åtgärderna också i någon mån är temporära scenakter. Vilja och handlingskraft kan manifesteras genom att plocka bort förövare från scenerna och synliga maktpositioner, men för att stoppa våldet krävs allas insatser, att tystnad bryts på alla nivåer och att ett mycket mera känsligt signalsystem för att detektera våld och våldsdrabbade, i både mellanmänskliga och privata sammanhang som inom det offentliga, i vård och rättsväsen.

Allt detta är kunskap och insikter som redan framförts mer grundligt av många före mig under de senaste dagarnas debatt. Därmed är även denna text en symbolhandling – en text som låter den strävan att vara originell som vanligen styr en kulturskribent, underordnas plikten att ansluta till ett vrål som måste byggas av många röster.

SARA MEIDELL

1 kommentar

Redan nu hörs puman ryta

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommentar till Umeå kommuns nya offentliga verk, Metoo-puman som installeras på Rådhustorget i oktober.

Tänk vilken syn det hade varit att få se Umeås nya konstverk, Metoo-puman, i den vårsol som till sist kom. Det högblankt röda, pelaren i skarp stålglans, guldtänderna – vilket mäktigt vårtecken och förebud om ljusets återkomst det hade varit.

Nu får vi vänta till oktober innan Camilla Akrakas verk Listen är på plats – och redan på skisstadiet kan hur som helst en dramatisk entré konstateras, med stora och yviga reaktioner i sociala medier och riksspridning av nyheten. Allt annat vore förstås märkligt. Inköp av offentlig konst i det sexsiffriga budgetspannet med placering centralt i ett stadsrum brukar väcka reaktioner. Och med de parametrar som därtill gäller för puman: ett verk som kommenterar en av de stora och mest omdebatterade politiska rörelserna på senare år, ett feministiskt ställningstagande – triggas förstås en särskild debattlystnad hos både konstskeptiker och en bredare skara sluggers, som i sin tur tvingar ut sansade röster till försvar och nyanser.

Redan nu har puman alltså börjat göra sitt jobb, om man i den offentliga konstens uppdrag räknar in både samhällsdebatt och konstdebatt.
Att kulturnämnden vid veckans sammanträde fattade två andra beslut rörande konsten – inköp av en större Emil Holmer-målning till Maja Beskow-skolan, samt beslut om avskrivningar av en rad verk i kommunens samlingar – som hade varit minst lika angelägna i ett samtal om den offentliga konstens ekosystem, men som hamnade i helt död vinkel i debatten, är en diskussion i sig, att förhoppningsvis återkomma till, men ändå nogsamt notera.

Några av de frågor som puman väcker kan och bör vi absolut diskutera och bemöta redan nu.
Som; bör man inte lägga pengarna på annat – vården, skolan? (Nej, frågan är lika befängd som att fråga sig om det verkligen är nödvändigt att snöröja hela tiden. Utan konst i våra livsmiljöer dräneras de på själva livet. Punkt).
Eller: ger inte puman fel associationer – en femme fatale, när det skulle handla om frihet från att som kvinna sexualiseras? (Nja, just skambeläggandet av kvinnors sexualitet är väl en del av det som behöver laddas om, i en vidare Metoo-kamp).

Andra frågor, som rör själva konstupplevelsen, blir omöjliga att diskutera redan nu – detta ligger i konstens villkor, vilket vi bör vara ödmjuka nog att inte förneka när kommunbeslut klubbas och konstskisser tumlar runt i en medial hetluft. Vi kan aldrig veta vad ett konstverk gör med oss innan vi ställts inför det och detta är det stora och fantastiska med konsten.

Hur det kommer att kännas att peka upp mot den rytande puman på vandring genom stan, säga till mina döttrar att där ser ni vår kamp, ser ni att alla ser den – är alltså bara en känsla jag kan spekulera kring. Men jag längtar efter att få uppleva den.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Det politiska barnet ledde väg genom Littfest

Av , , Bli först att kommentera 1

Krönika efter Littfest 2019

Samtidigt som unga människor strömmade ut i klimatprotest i Umeå och hela världen, strömmade besökarna in i Folkets hus när Littfest drog i gång på allvar på fredagen. Och just den unga människan, barnet, blev ett spår jag kom att följa genom årets Littfest – en festival som därmed bevisade sig kunna överraska med teman du inte finner utpekade i festivalprogrammet.
Redan torsdagskvällens traditionsenliga Provinssläpp på Bokcafe Pilgatan angav riktningen: under rubriken Barndomsland visar tidskriften i sitt första nummer 2019 hur detta tema famnar hela världen, inte minst ständigt angelägna frågor om makt och maktlöshet.

Det stod också klart i fredagens första Idun-samtal mellan Suzanne Osten och Uje Brandelius under ledning av Annika Norlin, där barnets makt och maktlöshet, men också litteraturens dito skarpt och spänstigt diskuterades.
Childism, var ordet Suzanne Osten plockade fram för det strukturella förtryck som råder, hur barnets medvetenhet om världen, dess motiv och handlingar misstänkliggörs av en vuxenvärld, samtidigt som denna makt över barnet förnekas av samhället. Och hon satte också fingret på det hyckleri som följer med detta: vi hyllar Greta Thunberg som ung förebild, men tar flyget till Umeå på Littfest.
Samma hyckleri, men inom barnkulturen, och mer bestämt den politiserade, som var tema för samtalet, satte i sin tur Uje Brandelius fingret på – hur feminism och rasism stjärnmärks i barnlitteraturen, men hur det snabbt blir hotfullt, med tal om en politisk litteratur i negativ mening, när ekonomi och klass beskrivs och gestaltas.

Att barnlitteraturen är sprängstoff står alltså klart – och som Uje varnade: barnkulturen är nästa fält som främlingsfientliga och högerextrema krafter kommer att börja laja med. Vilket risken är att de relativt ostört kommer kunna göra, med tanke på den döda vinkel den ligger i, lågt ansedd och lågt värderad som den är, trots högtidstalen.
Det mest politiska man kan göra, slog Suzanne Osten följaktligen fast: det är att ge sig in i barnkulturen. Och skäl finns därför kanske att tacksamt konstatera att två av våra stora svenska författare under Littfest avslöjade barnbokssatsningar som nya projekt: Sami Said med en pinfärsk bilderbok och Sara Stridsberg med en barnbok som utges i september.
En omsorg om litteraturen och barnen man vill prisa i tider när världen står och skälver – för, som Jonas Hassen Khemiri konstaterade i ett senare samtal om familjen: den värsta ångesten som förälder vore ju att komma på för sent att vi gjort något som orsakat våra barn oåterkallelig skada.

Världen tog sig även i år in i Littfest-salarna och eftersom världen har sitt mörker, krig, flykt, förtryck, måste också samtalen bli mörka. Att litteraturen har förmåga att finna ett språk för även det svåraste blev Littfest som vanligt ett bevis för. Fina samtal kring migration och kvinnlig hantverkstradition som ersättning för ett saknat språk gavs, bara som ett av en uppsjö exempel på detta, i Kim Thúys sprudlande samtal om kokkonst som kärlek och kulturarv. Och i samtalet med katapultprisade Burcu Sahin, om poesi, sömnad och systerskap genom sorg och flykt ägde ett glimrande festivalögonblick rum, med publik som stickade och broderade ikapp med scensamtalet. Prisas måste också projektet Littfest översätter, med fristadspersoner vars verk översattes och presenterades inom festivalens ramar.

Och om världen tog sig in, tog sig Littfest också ut, med kvällsprogram på Bildmuseet och Norrlandsoperan som vidgade både festivalrummet och litteraturbegreppet. Festliga och matiga program med sin poesi och musik, och rumsligt en välkommen expansion – för om kvällsprogrammen präglades av en glad anda av anarki, rådde stundtals i Folkets hus en mer hätsk upprorsstämning bland köande som inte fått plats i de salar som belastades av extra hårt tryck i år till följd av bland annat ett glesare Idun-program och alltför heta namn bokade i det mindre Studion.
Att festivalarrangörerna gör sina utvärderingar och drar sina slutsatser av detta kan vi lugnt utgå från. Och förhoppningsvis gör även publiken sin del av läxan och hyfsar till beteendet både gentemot sin medpublik och de många volontärer som fick ta emot både oanständigheter och hot när de kämpade för att kontrollera flödena. Med detta oskick uppstyrt, kan vi bara börja längta efter nästa års stora litteraturfest.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Hur får konsten plats i den framtida staden?

Av , , Bli först att kommentera 0

Kulturen får stor betydelse när de framtida städerna skissas fram, men vilken plats får konstnärerna?

Naivistiskt måleri och myllrande djärvt broderi utgör en färgstark injektion längs en smutsgrå Rådhusesplanad i Galleri Sockers nya utställning. Karin Rådin och Emma Ewadotter är konstnärerna som denna gång fyller den tidigare blomsterbutikens lokaler, där det nystartade konstnärskollektivet huserat sedan man drog i gång sin utställningsverksamhet i höstas. Initiativet är lika energigivande som galleriets namn gör gällande och att lokalen fungerar sällsynt bra som galleri, med sina stora fönster och fria ytor, kan åter konstateras – ändå väntar nya gallerilokaler för nästa vernissage, allt enligt planen för det nomadiska kollektivet.

Konceptet, att i samarbete med fastighetsägare ta tillfälliga utrymme i bruk, är ett tecken i tiden, ett fenomen som hör till den moderna stadens omvandlingsprocess. När konsumtionsmönster förändras och butiksdöd drabbar stadskärnorna har denna win-win-lösning uppstått i flera storstäder: konstnärer får tillgång till lokaler i attraktiva lägen och fastighetsägarna kan med kulturens hjälp bevara liv, rörelse och status där gapande hål i fasaderna annars snabbt hade kunnat skapa otrivsel och sänka värdet på området med dess fastigheter.

Lägg till detta observationerna att också Umeås köptempel visat att man förstått värdet av att matcha konst med shoppingen – som Utopia, med konstverket Beetle sphere hängande från taket, eller Avion, där i veckan de första penseldragen tas i satsningen med en jättemålning skapad på plats – så kan lugnande besked ges till den som eventuellt grunnar över hur Umeå står sig i urbaniseringsracet. Det verkar som att vi följer de stora mönstren – och fler utställningsytor och nya intressanta initiativ förstås bara är att bejubla. Konsten kan aldrig få för många scener och en flora av flera aktörer, offentliga institutioner, fria initiativ och privata gallerier, är också önskvärt för ett hälsosamt konstliv.

Samtidigt behöver förstås Umeå liksom alla andra tillväxtstäder förhålla sig till de utmaningar som följer med de framväxande nya städerna – där bland annat en livlig diskussion på politisk nivå förekommer i Storbritannien, om vad som händer i städer där konsumtion inte längre ska vara den huvudsakliga motorn och magneten i stadskärnorna. Konsten kan här bli ett bra titthål in mot frågor om hur vi organiserar framtidens stad – om makt och kapital, om offentligt eller privat ägande, ja, om vem som äger rummet och vem den nya staden byggs för.

Frågan om vad som händer med konstens utrymme och frihet när privata aktörer, gallerior eller fastighetsägare, får inflytande inte bara över ytor utan också över konstbegreppet, blir till exempel belysande för frågan om vilken plats som på riktigt finns för det prövande anslaget, det som kanske inte blir säljbart.
För – lika mycket frihet som kan finnas i ett konstnärligt nomadupplägg, kanske till och med större än inom institutionerna, lika viktigt är att de permanenta offentliga utställningsytorna bevaras. Och lika viktiga som de privata gallerierna, liksom byggprojekten, eller för den delen galleriorna, är för konstnärers inkomstmöjligheter – lika viktiga blir insatserna för att hålla en konstnärlig professionalitet i byggprocesser och gestaltningar, säkra goda konstutbildningar, liksom, inte minst, strukturer som låter konstnärer får plats att inte bara visa, utan också skapa konst.

När illustratören Jessica Arevärn i dagarna drar i gång sin 96 kvadratmeter stora målning i Avion, har en annan Umeåkonstnär, Anders Granberg, nyss packat ihop sina grejer och avslutat arbetet med ett annat mastodontprojekt – Sveriges största teckning med kulspetspenna, 5 x 2 meter, som skapats i Vävens projektateljé. Motivet, en Volvobil, utgör den första delen i en planerad triptyk, där Villan och Vovven ska följa upp i en kommentar till vardagsvurm, begreppet lagom och medelklassens trygghetssökande.
Var dessa storskaliga kommande teckningar ska skapas är ännu oklart, likaså var triptyken kan komma att beskådas när den står färdig. Men ville man, kunde man redan nu gärna låna det pågående verket för fortsatta frågor till framtidens stad – både kring konstens plats, men också konstnärernas, denna lågbetalda yrkesgrupp som liksom så många andra i lågbetalda yrken faller genom de sociala skyddsnätens maskor. Hur bygger vi möjligheter till boende, liv och trygghet, även för dem, i våra städer? Ja, för en vardag, mellan kulturen och shoppingen?

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera