Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Ge mig teater som är stökig och störande på riktigt

 Västerbottensteatern presenterar en höst som väcker frågor om vad som i dag ska avses med ”förstklassig teaterkonst”

Pumptermos med kaffedropp. Folkets hus och bygdegårdar som städas ur och ställs i ordning. Hembakt på papptallrik. Kassalåda från Clas Ohlsons, Blomstermåla och Arvidsjaur.

Ja, det är träffande ögonblicksbilder som Gunilla Brodrej i Expressen målar upp från hur en Riksteaterpremiär ute i landet kan te sig. Och visst är det vackert – vi lantisar kan bli lika tårögda och hänförda som en nollåtta inför hela detta, hur teatern flödar ut i bygderna.

Lika träffsäker är Brodrej i sin kritik mot det Riksteaterprogram som texten riktar udden mot – ett höstprogram som bekräftar en folkbildningsiver som slagit i taket, skriver Brodrej. En dokumentärtrend som nu invaderat även scenkonsten, där inget längre lämnas åt fantasin. Sluta plåga oss med verkligheten, Riksteatern, som hon utropar, om än den ena, än den andra föreställningen med febriga samtidsteman.

Jo, tack – vi här ute i bygderna, i de 230 riksteaterföreningarna, har nog lagt märke till detta. Demokrati, miljö, glesbygdsdebatt och feminism – på senare år har det inte varit någon hejd på samhällsengagemanget och de alldeles samtidsnära scenhändelserna i Riksteaterutbudet. Vi har fått plakatteater för en ny generation, vi har känt oss upplysta och fostrade och ja, många gånger har vi kanske undrat om det var dessa aktivistiska folkbildningsambitioner som ecklesiastikministern Arthur Engberg avsåg när han 1933 i sitt direktiv till teaterutredningen talade om hela landets rätt till ”förstklassig teaterkonst”.

Tur då att det finns friteatrar och regionteatrar som kan bygga ut Riksteaterutbudet och komplettera med lite teater-teater? Eller? Nja, blir svaret efter Västerbottensteaterns höstpressträff häromveckan, där snarare ett tydligt släktskap stod klart med teaterns tidigaste huvudman, just Riksteatern – med en vd Fransesca Quartey som underströk vikten av ett socialt engagemang och som presenterade ett program som ritade ut precis den linjen, helt enligt senare års trend.

Pjäsen som orsakade debatt för ett par år sedan, som skulle få unga att gå och rösta, kunde väl få vila i frid, men är ändå värd att nämnas, som en markör för den sorts samhällsupplysande eller samtidsskildrande ambition som märkts vid Västerbottensteatern. I höst fortsätter det med bland annat pjäser om affekt-teori, om självmord och en workshop i civilkurage. Därtill bland annat ännu en omgång julmys med publikfavoriten Karl-Bertil Jonsson, en humoristisk talkshow med boktips, en pjäs om mobbing och musikföreställningar i samarbete med Norrlandsoperan. Samt, förstås, Berättarfestival och Torgny Lindgrenska berättarföreställningar.

En bra mix och en korrekt repertoar, men inget som väcker den där darrande nyfikenheten som man kan känna inför den teater som osäkrar rummet med lite vagare programförklaringar. Inför det nyskrivna och ospelade, inför de mer oväntade ämnena och formerna. Det mest lovande under hösten är samarbetet med Profilteatern, skräcksatsningen Tillbaka innan midnatt – vilket någon säkert kan tycka är stötande att hävda, här från Umeå-redaktionen, Umeå med sin Norrlandsopera och sina djärva friteatrar.

Kanske ÄR det stötande, att önska mer än allt detta. Och en replik på denna text skulle utan vidare kunna invända att teatern gör precis vad som ligger i uppdraget. Att vara en samhällsaktör, att driva just de angelägna frågor som tiden och platsen ritar upp. Profilera sig med och förvalta regionens särart. Ja, och dra folk till teatern, förstås.

Och visst – med de tuffa ekonomiska villkor som i dag gäller för regionteatrar generellt, finns det säkert en klokskap i att som Västerbottensteatern å ena sidan locka med säkra kort som spelats väl i form av Bröderna Lejonhjärta, Loranga, Masarin & Dartanjang, HasseåTage – och å andra sidan bevisa sitt existensberättigande gentemot statliga bidragsgivare och regionala och lokala ägare med god representation av fibrig samhällsnytta på repertoaren.

Ändå återkommer jag till Arthur Engberg och teaterutredningen: ”Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst”. Vad som avses med ”förstklassig teaterkonst” står för varje tidsepok att svara på – och i dagens pressade teater-Sverige måste nog huvudstadens privilegium anses vara tillgången till det riktigt smala och spretiga, det otvättade och störande, den scenkonst som bråkar på mer oväntade vis än med förtryckta plakat i tidens anda. Som är, ja, mindre duktig.

I Norrans referat från Västerbottensteaterns presskonferens säger nytillträdde konstnärlige ledaren Bobo Lundén apropå skräcksatsningen att “Vi brukar höra efter vad publiken efterfrågar”. Och det kan ju låta bra och demokratiskt, en teater i tiden och för folket. Men för egen del längtar jag mer efter teater som utsätter mig för det jag inte hade en aning om att jag efterfrågade. Som placerar mig i ett otryggt rum av helt annan sort än skräckteaterns – ett rum som också håller ett reservat för teaterns samhälls- och människovidgande potential.

Sara Meidell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>