Det finns en gripande symbolik i hur Sara Danius rycks ifrån oss precis när hösten går över från sin färgsprakande fas till en stummare, kyligare. Så blev hela offentligheten plötsligt också lite blekare och tystare.

En ikon och en förebild, såväl när det gäller litteraturen, bildningen, feminismen och ja, anständigheten, lämnar oss – precis när vi behöver allt detta som mest. Sådan är den omedelbara känslan, men ändå är det precis så hon alltid framstått för mig, sedan jag först lärde känna hennes lyster och egensinne i de tidiga verken – som en tänkare och skrivare som vi alltid behövt som mest i just den tid som varit. Med sin integritet, sin djupa bildning, sin unika och intelligenta humor, den språkliga briljans med vilken hon uppvärderat lågt ansedda fält, husmoderns, modevärldens, har hon varit en härförare och en vägvisare i kulturlivet och vi ska vara djupt tacksamma över det hon varit och gjort för litteraturen och det bildade samtalet i Sverige och världen.

Det finns en mörk symbolik och brutalitet i hur Sara Danius död kommer just i det skede där den Akademie hon tvingades bort från, fört in en ny kyla i den litterära världen genom att tilldela det Nobelpris som hon själv gav till Bob Dylan, till en författare som givit högerextremismen en litterär ikon, som Carsten Jensen skrev dagen efter tillkännagivandet.

Dramaturgin i hur hennes död kommer just i spåren efter att Svenska Akademien stått på randen till kollaps, gör att hennes minne som den anständiga sekreteraren för alltid kommer att stå inristat i historien – hon som gjorde motstånd, alltid rakryggad. Men jag hoppas att vi också skriver in hennes levnadsminne i sin fullskaliga form, så mycket större och så mycket annat än det hon förde i de adertons hägn.

När beskedet om hennes död kommer råkar mitt hem vara fullt av väldigt unga kvinnor – de är inte över huvud taget bekanta med Sara Danius litterära produktion, men känner ändå väl till knytblusarna, den sprakande orangerosa Nobelklänningen, det legendariska “Kom nu Sara, så går vi”, efter fördrivandet från Akademien. Så moderniserade hon litteraturvärlden och att mina unga vänner nu påtagligt berörs av dödsbeskedet blir ett bevis för den lyskraft Sara Danius ägde – samtidigt, förstås, en uppfordran; nu måste också hennes texter och tankar lämnas vidare till en ny generation.

Men först letar vi upp klippet igen, gråter kanske lite – och även denna gång stärks vi i vår bild av hela scenen där i regnet. Sara Danius lämnar visserligen Akademien, men det vi ser är inte en kvinna som går bort från något – nej, hon rör sig framåt, till något bättre. Vi tar henne under armen. “Kom nu Sara, så går vi.”

Sara Meidell