Egentligen skulle jag bara köpa lite nya hårsnoddar, men något, kanske är det decembers gråaste dag som pågår där ute, får mig att dröja mig kvar i smyckesbutikens glitter. Plocka bland klingande örhängen och halsband. Blingande ringar, de grälla julsmyckena – och så lådan med 1920-talssmycken och hårband, som är ovanligt stor och välfylld inför nyårets temafester.

Nyåret har alltid sin frizon för extravagans och hundra år efter det glada 1920-talet firar dekadensens årtionde nu ett nytt litet segertåg. Inget kunde heller vara mer passande – för det var under 1920-talet som ramarna sattes för den nyårsglamour som sedan dess präglat en kollektiv uppfattning om ett bra firande. Elektriciteten hade gjort nattlivet upplyst och med tågen och industriernas framfart hade klockorna synkroniserats. Skapat ett Vi, som nu kunde samlas och räkna ner på restaurangerna och barerna – eller via radioapparaterna som flyttat världen in i hemmen.

Det är svårt att motstå den vedertagna bilden av enbart bubbligt hopp när vi blickar tillbaka på inträdet till The roaring 20´s. Kriget var över, ännu var framtiden inte skuggad av det nya mörker som skulle följa: 10, 9, 8, 7, det räknades ner mot något som under en tid bara skulle bli bättre och snabbare. Rikare och glittrigare.

***

Är det för att återkalla känslan av 1920-talets framtidshopp som vi går in i det nya 20-talet med ett nyårsmode som i år når 2010-talets kulmen av glittrighet? Redan i oktober köpte jag själv den första av de glitterklänningar som snart skulle bli tre, fyra, i motståndslös kapitulation inför klädkedjornas upptrappning av glans och glam. Paljetter, fjädrar och sidenglans, cigarettmunstycken och blixtrande juvelörhängen har sedan dess fyllts på i butikerna inför festsäsongen. Vi har all rekvisita vi behöver – ändå kvarstår känslan av maskerad och tomma besvärjelser, i ett nu där vi snarare än hopp delar upplevelsen av att det är sent på jorden.

Glittrets mikroplaster ska rinna ut efter festen och förstöra redan hårt belastade havsmiljöer. Fyrverkerierna som en gång sköt upp människornas önskningar högt i skyn ska likt nödraketer från en mänsklighet på väg mot undergång sprida sina tungmetaller, starta bränder i uttorkade skogar, få vilda fåglar att navigera fel och störta mot sin död. Klockorna och tekniken som med atomprecision kan förbinda hela världen till ett Nu ska misslyckas i att lindra ångesten, trots att så mycket blivit bättre, kring vilken framtid det är vi räknar ner gemensamt mot. 5, 4, 3, 2 – och finns det för övrigt ens ett Vi att tala om?

***

I ett stjärnklart Tornedalen räknade jag ner mot nyår en gång som liten och jag rös inför bilden som min mormor målade upp där vi stod under den iskalla himlen. Se, sa hon och pekade ut i natten, där går det gamla året iväg, se så trött han är – och jag såg framför mig en skelettliknande gestalt, likgrå. Ser du också barnet, fortsatte hon sen, ser du hur hon skuttar fram där bakom – och visst såg jag henne, det nya året, liv, löfte om gryning ändå.

Sedan dess, genom otaliga nyårsfester som svajat mellan eufori och katastrof har jag fått bekräftat det som vi alla innerst inne vet: att nyåret alltid är ett lite plågsamt både och. Liv och hopp, men också vemod och vibration av hot och apokalyps. Som livet, men också som konsten och kulturen – även om 2010-talets kulturhändelser och debatt alltför sällan påmint om kopplingen mellan fest och konst. Hur de båda formar viktiga platser för att hylla livet och glädjen, för möten, samtal, ja, formandet av vad det är att vara människa.

Alltför ofta har vi dock tvingats konstatera att de krafter som velat angripa konsten och kulturen gjort samma symboliska koppling – det är därför terrorn sökt upp teatrarna, barerna och konserterna under det gångna decenniet. Det är därför som icke-demokratiska, fascistiska och nationalistiska rörelser också så strategiskt sökt makt över konsten; för att den som styr konsten också styr berättelserna om människorna och världen. Och det är därför den demokratiska världen svarat med den så viktiga uppmaningen till det fria samhälle som angripits: lämna inte festlokalerna, stanna kvar! Skratta, prata, lev!

Också i Umeå har vi under 2010-talet sett kulturen pressas. Storartade saker har hänt: ett kulturhuvudstadsår ägde rum där enastående konst skapades och där den samiska kulturen flyttade fram positionerna på ett sätt som fick nationell betydelse. Institutionerna; Norrlandsoperan, Västerbottens museum, Bildmuseet, höll sig starka och i förnyelse och Umeås kulturbudget fick stå stabil på en hög och robust nivå. Men samtidigt har hoten funnits, av den sort som präglat kultur-Sverige och kultur-Europa i stort. Institutionerna har tvingats kämpa med fortsatt låga statliga uppräkningar efter samverkansmodellens införande under tidigt 2010-tal. En besvärande rekyl har vidare kunnat konstateras i retoriken post-Umeå2014, där kulturen knuffats allt närmre skampålen för stadens ekonomiska trångmål – precis såsom oroliga röster i kulturled varnade för när kulturhuvudstadsprojektet gav frisedel att använda kulturbegreppet till lite allt möjligt.

I årtiondets sista skede har vi också sett den Sverigedemokratiska offensiv som präglat den nationella kulturpolitiken nå Västerbotten, där den omdebatterade kulturplan som regionens SD-politiker lade fram i höst tydliggjorde agendan: att nyttja kulturen för att stärka en föreställd svenskhet och samtidigt sänka takhöjden för samtidskonsten. ”Menskonst” blev ett av årets nyord som satte rubriken för det senare, SD-hatet mot den konst som utmanar både samtiden och publiken.

”Maskkonst” skulle kunna vara den lokala versionen av begreppet – för även om konstprojekten som fått utstå förakt i både media och den allmänna debatten är beklämmande många även i kultur-Umeå och Västerbotten, är det få projekt som hatats och hånats så intensivt som det som Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson Caldeborg drog igång häromåret i Järnäsklubb. Med konst skapad för naturens minsta livsformer ska själva konstbegreppets vidd och möjligheter utforskas – en ambition man kan tycka borde vara svår att provoceras av. Men många är de som redan i projektets uppstart låtit sig uppröras – och strax innan jul kom den senaste attacken, med en nominering från föreningen Skattebetalarna för årets värsta slöseri. Lika beklämmande som vid tidigare angrepp, bland annat av Expressens Niklas Svensson, var denna gång att konstatera hur nära ytan ett konsthat ligger och pyr – och hur aningslöst detta nyttjas av aktörer som i första hand är ute efter effekt och rubriker snarare än de drivs av ett verkligt engagemang för konsten.

Som ett exempel på den okunnighet, populism och rädsla som konsten och kulturen har att slåss mot, och vilket mod som kommer att krävas av konstnärerna och kulturskaparna när vi går in i 2020-talet, blir Caldeborgs mask-projekt värdefullt att belysa.

Bättre än någon annan sammanfattar han också i sin konstnärliga praktik och filosofi relationen mellan möjligheter och risk; hur konstens potential att vidga världen obevekligen hänger samman med ett risktagande. ”Som att bygga en bro ut i dimman och hoppas komma fram till en ö”, som han beskrev både konsten och projekt Konsthall Norra kvarken när jag 2013 besökte den plats som under kommande år skulle byggas upp till en oumbärlig bas för konstnärliga möten, samtal och upplevelser.

***

Att ge sig ut och hoppas komma fram till en ö – ja, oundvikligen är en sådan färd förbunden med både hopp och rädsla. Och om hopp präglade intåget till 1920-tal och rädsla väl kan sägas prägla intåget i det nya decenniets 2020-tal, så är det helt nödvändigt att komma ihåg när vi går in i det nya årtiondet att dessa enheter ofrånkomligen står förbundna med varandra – i konsten och i livet. Att acceptera detta villkor och agera därefter blir en av den nya tidens verkliga utmaningar. Att erkänna rädslan utan att låta den förlama eller förledas tro att den alltid pekar ut de verkliga farorna. Att alltid bevara så mycket hopp att vi fortsätter våga rörelsen utåt i det okända, mot det nya möjliga.

Att aldrig glömma – hur envist någon än må försöka skrämma oss med andra sanningar – att den färd ut i dimman där vi riskerar att krocka med okända objekt, är samma färd som gör det möjligt att nå öar av ny kunskap och vidgade livsrum.

***

Två dagar innan nyårsafton köper jag ännu en paljettklänning och en glittertröja – nu med röda prislappar och jag skäms kanske lite för mitt begär efter mer såhär i elfte timmen, för jag hör mig själv säga till expediten när jag betalar, att vi måste passa på under nyår, innan det blir för sent för paljetterna. Sen skäms jag för att jag skäms och tänker; låt oss få fortsätta glittra långt in i det nya decenniet – låt festen förbli livlig, öppen och full av möjligheter. Gott nytt år!

Sara Meidell