Nej, det blev ingen ljus ingång i 2020 – halvvägs genom januari står vi redan inför ännu ett skred i samhällsklimatet. En flygplansolycka förflyttade gränserna ytterligare ett steg närmare barbariet och i stället för ett förnyat hopp om anständighet kom en ny giftinjektion av rasism och hat i offentligheten. Arsenik, som författaren Viktor Klemperer skrev i ett ånyo flitigt citerat konstaterande, om hur en smygande normalisering av ondskan äger rum, hur exponeringen av hatets språk orsakar permanenta förluster av empati och tolerans.

Samtidigt, en docent i svenska, Lars Melin, som går ut i debatt med varningar och larm om hur ”trakasserier från språkaktivister” riskerar att skapa en tystnad hos ”vanliga svenskar”. Vilt sluggande mot ”aktivisternas och etablissemangets” nyord, ett utspel som åter riktar ljus på det faktum att språkstrider alltid ska stå kring de fält där maktförskjutningar pågår – och som också vinklar ljuset tillbaka mot frågan: Vad är alternativet till att ändå försöka? Är inte en ny varsamhet med orden en av de första vägar vi ändå bör pröva för att omförhandla ideologi och makt?

Det är knappast ”vanliga svenskars” eventuella nybörjarfumlighet med begrepp som ”cis-man” eller ”funktionsvariation” som utgör det stora hotet av i dag mot samtalsklimatet. Den oro vi i stället bör känna handlar snarare om alla de som larmar från det andra lägret, med hånflabb om ”god ton” och ”politisk korrekthet”, för att brännmärka dem som i offentligheten bara söker ett anständigt samtalsläge.

Ja – det är en klaustrofobisk och förtvivlad tid att navigera i för den som vill fortsätta tro på ordens väg. Och mitt i all vånda kring hur det människofientliga samtalet ska stävjas finns ju också vreden där – både över den utbredda grymheten och över hur rädslan för att imitera hatet paralyserar det egna språket. Hur svarar vi på en tilltagande råhet utan att själv förråas? Hur beträda ett försåtsminerat språkligt fält utan att stelna i rädsla?

Sannerligen, vår samtid kräver ett helt nytt språk, nya system för ilska och försoning. Och kanske är det en samtidens brutalitet att en möjlig vägvisare till dessa fält då rycks bort. Den 7 januari dog Elizabeth Wurtzel, författare och journalist, 52 år gammal i sviterna av en återkommande cancer – och redan i 2020:s första andetag slår hennes postumt publicerade essä ner som en av årets starkaste texter. Det är vännen och tidigare chefredaktören på The Atlantic, Garance Franke-Ruta, som introducerar texten på nätplattformen Mediums GEN-sektion – fragment som hon fått sig tillsända under den senare sjukdomstiden och som i samråd med Elizabeth Wurtzels närmaste vänner nu offentliggörs, för, som Franke-Ruta skriver: hon älskade att publicera sig.

Känd för böckerna Prozac Nation och Bitch: In Praise of Difficult Women, framträder i denna text också Wurtzels banbrytande kvaliteter som politisk skribent och samhällsdebattör. En feminist, knivskarp, hårdhänt hanterad av livet, rolig, komplex, med en ofattbar kapacitet att avkoda samtidens sankmarker och människans natur – och påfallande långt före sin tid i stil och metod. I texten, som flödar mellan noteringar om cancersjukdomen, sitt omtumlande äktenskap och förestående skilsmässa, mammans djupa svek, Donald Trump, ser vi henne framför oss, hetsigt textande i mobilen på väg genom folkmassorna på Washingtons gator, såsom Franke-Ruta i minnesordet beskriver att texterna kunde komma in – stötvis, blixtbelysande samtiden.

Att läsa denna Wurtzels sista text är att få slå följe längs dessa samtidens larmande gator, omtumlande, gripande, oändligt sorgligt, roligt – men framför allt, mitt i det livssprång som vi och hon visste snart skulle vara över, en läsning som ger syre i en tid där unkenheten breder ut sig.

Full av självmotsägelser, helig ilska, i tvivel på allt från politiken till de närmaste relationerna, ömsom i affekt, ömsom i upphöjd klarsyn kring människornas gnabb och narcissism, beskriver hon ett äktenskap, en kropp och ett samtalsklimat i sönderfall – och hon gör det på ett sätt som i så många avseenden ringar in de egenskaper vi brukar peka ut som förödande för det offentliga samtalet: det fragmentariska, det impulsiva, det tvärsäkra, det rasande (”Min vrede är mitt samvete. Jag insisterar på min rätt att känna.”).

I en text som ändå i grunden är så full av kärlek och tilltro till människans förmåga att göra och vilja gott, växer essän ut till ett hopp om ett vidgat rum för språkligt motstånd i en hårdnande tid. En appell för ett återtagande av nyanserna, de fulla känsloregistren, för det otydliga och prövande i en polariserad tid. Ord som förhoppningsvis får leva kvar länge, till tröst – och mod.

Var inte så rädda, är det som att hon skriver in mellan raderna, så länge ni vill kärlek finns inget att frukta. Så, vidare, i sina slutord: ”Jag tror på kärleken. Vad kunde vara viktigare i denna galna värld?”

Sara Meidell